Tänk att det tillochmed är jobbigt/tungt/påfrestande att bara skriva en fjuttig text när man mår dåligt. Jag har ju velat uppdatera och komma tillbaka till bloggandet som ni märkt eftersom jag gång på gång lovat att komma tillbaka starkare än någonsin och blogga igen, men livet kommer ju emellan ibland. Man vet ju inte hur man reagerar i vissa situationer och man vet inte hur påverkad man faktiskt blir. Att ens barn går före allt det är ju en sägen men jag kan intyga att absolut ingenting annat än mitt barn var i mina tankar när hon mådde som värst. 
 
Jag kanske på sistone inte har varit en vän som funnits för mina vänner eller en syster som funnits för sin syster eller en dotter som funnits för sin mamma eller tillochmed en fru som funnits för sin man... Mitt barn har gått före allt och alla och det kanske inte är så lätt att förstå om man inte gått igenom det vi har gjort men jag dömer ingen. Jag förstår. 
 
Efter de senaste traumatiska veckorna börjar både jag och Marcus hitta tillbaka till oss själva, bland annat lägga tid på oss själva. Ni kanske kan förstå eller sätta er in i min situation om jag säger att jag knappt hunnit duscha eller raka min kropp under denna perioden. Och i vanliga fall är jag en rätt så hygienisk person. Pinsamt att erkänna men så jobbigt har allt varit. Men nu när vi båda två får va hemma och ro om henne så går allting mycket lättare och vi båda mår bättre, vår relation till varandra mår definitivt bättre.
 
Som ni som följt mig på instagram eller smsat eller ringt eller på något annat sätt frågat mig hur det går vet ju att vi fick åka in till Göteborg för ett benmärgsprov.  Detta var för att se så eventuella "virus" inte spritt sig dit. Om så fallet var skulle vi fått gå igenom en jättetufft behandling.  Men tack Gud så såg proverna bra ut!! Vi började om på ruta ett egentligen och satte in kortisondropp en timme en gång om dagen i tre dagar, sen gick vi på kineretbehandlingen som vanligt. Eftersom vi lever i en liten otursbubbla för tillfället så drabbades Minelle såklart av en förkylning som triggade igång allt igen och blodproverna blev skyhöga och såklart en inflammerad tå mitt i allt. Febern steg raskt upp och hon mådde åter jättedåligt. Och här är vi idag. Minelle är frisk från förkylningen i stora drag men läkarna nöjer sig inte med hennes provsvar. De borde inte blivit så illa av en förkylning efter kortisonbehandlingen. 
Så nu börjar en ny behandling. 
 
Vi ska börja med att tappa ner på kineretbehandlingen och för att kunna göra det måste vi ta till med ännu ett immunhemmande preparat såkallat Sandimmun och även kortisontabletter(prednisonol). Efter någon vecka ska vi då inte ha någon mer kineret utan sätta igång den nya behandlingen som innebär att vi måste åka till sjukhuset en gång varannan vecka för en droppbehandling. Detta vet jag inte ännu mycket om, inte ens vad den behandlingen heter om jag ska vara ärlig men hur eller hur så är det såhär vi ska gå tillväga nu. 
 
Såhär såg hon ut i utslagen sista svängan nu som hon mådde dåligt. Även en bild på henne när vi satt och väntade på att hon skulle vakna upp från narkosen.
 
Men idag är Minelle pigg och mår mycket bättre och det har vi alla läkemedel vi proppar i henne att tacka för.
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress