Hur är det att leva med ett sjukt barn?
 
Ja, vad jag minns så var det extremt naivt i början när man mest tänkte att det var något övergående. Men sjukdomen axelererade ganska så snabbt och vi började snart förstå att det kunde vara något allvarligare.
Känslorna var ju såklart redan från start starka och desto sämre hon mådde desto sämre mådde vi, men vi var tvungna att vara starka för henne. Jag märkte mer och mer  min maktlöshet, att jag är hjälplös för mitt barn och inte räcker till utan att jag måste lämna hennes öde i andras händer var mitt/vårt enda alternativ.
Känslorna var påtagliga under en längre period och jag ville bara försvinna många gånger, lägga mig i ett hörn i fosterställning och bara skrika och gråta, men det gjorde jag inte. Tårarna kom ändå, så fort någon strök sin hand på min axel eller frågade hur hon mådde fick jag en klump i halsen och jag kände hur tårkanalerna började fyllas upp. Inget samtal hade fått mig att må bättre, bloggen var min psykolog, jag skrev av mig allt som hade hänt och försökte bearbeta det för mig själv och laddade nya batterier till nästa skov, inför nästa steg, inför nästa behanling.
 
Hoppet om att hon skulle bli helt frisk mirakulöst har alltid funnits där. Först tänkte jag,- när hon fyller ett år då kommer allt vara bra igen. Ett årsdagen kom och natten till hennes födelsedag var vi inne på sjukhuset och Minelle mådde väldigt dåligt. Med en stark förkylning, svullna och spruckna läppar och med feber firade vi hennes födelsedag men hoppet bestod.
-Kanske om någon månad blir hon bra då!
intalade jag mig själv fram till vi akut fick åka till Barnintensiven i Uppsala. Där uppe var allt så illa att jag tillochmed började mentalt förbereda hennes (fy va hemskt att skriva) begravning. Trots att jag totalt vägrade ge upp så var mina tankar ändå där men hon hade ju inte gett upp varför skulle jag?!
 
 
 
Än idag, snart ett år senare innfinner sig ett hopp om att hon mirakulöst växer ifrån den här förbannade sjukdom och förblir frisk.
Under vardagarna tänker man inte så mycket på hur sjuk hon är eftersom hon i nuläget är otroligt pigg. De dagliga medicinerna har blivit mer av en daglig rutin däremot blir man ständigt påminns av sig själv när man tippar på tå om någon är det minsta sjuk som ska komma på besök.
 
Detta är väl det närmsta jag kan förklara med ord hur det är att vara förälder till ett sjukt barn, man har en överlevnadsinstinkt, en kämparglöd som aldrig slocknar och ett hopp som aldrig ger upp.
 
Glöm inte att hjärtklicka 💗
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress