Det gör så ont i mig att se hur människor kämpar för att komma besegrade ur hämska sjukdomar. Vissa kämpar dagligen med diabetes, andra för att överleva cancer, och endel kämpar för någon annans liv, exempelvis vi som kämpar för vårt barn. 
 
 
 
Så länge jag levt har jag mest på avstånd hört och sett hur folk kämpar och hur endel förlorat sina nära och kära.  Jag har enbart vid ett tillfälle, i väldigt ung ålder, förlorat en vuxen person som stod mig väldigt nära om hjärtat, en person som jag fortfarande kan sakna och be till emellanåt. Men i vuxen ålder har jag aldrig känt oro för någon i min närhet, tänkt har man givetvis gjort, men jag har aldrig haft någon väldigt sjuk som kämpat för sitt liv tidigare..
..förrän vårt barn insjuknade i sin oförklarliga febersjukdom/imunsjukdom. En dödlig sjukdom. En sjukdom som hon alltså inte hade klarat sig ur, om vi inte hade genomgått en stamcellstransplantation.
Jag får rysningar bara jag tänker tanken, och jag mår så dåligt över att det är hon som får gå igenom allt det här, varför kunde det inte varit jag?!
 
Men vi är inte ensamma om att kämpa! 
Vi bor på ett sjukhus där glasbur efter glasbur är uppradat för barn att vårdas i. Det är barn, ungdomar, vuxna människor som varjedag kämpar för att övervinna sjukdomen som rövat deras vardagliga liv ifrån dom. Varjedag ser vi ledsna och glada ansikten gå igenom korridorerna, på gatorna omkring sjukhuset ser man mammor och pappor gråta floder, barn åka i rullstol med en droppställning släpandes efter dom och så finns det föräldrar som vi som äntligen börjar se ljuset i den långa tunneln. 
 
Jag levde så långt ifrån denna värld jag lever i nu. Mitt/vårat liv kretsar på sjukhus, kring sjuka barn, ledsna vuxna, kämpande människor och jag ser så tydligt nu att vi vill alla samma sak, övervinna det som tagit det "normala" liv vi levde tidigare ifrån oss. Jag hade så gärna velat göra något för alla som genomgår en kämpig period i livet, något som kan lätta någon annans tillvaro på sjukhuset, göra den till det bättre. Det skänks stora mängder pengar till forskning, vilket är jättebra och jätteviktigt att fortsätta med, men det behöver inte alltid handla om pengar. Jag kan bara gå till oss själva och vad vi blivit glada av när vi har haft det kämpigt och det är att se att det är så många som stöttar oss genom det här. Det finaste vi fått det är allt stöd och alla hälsningar, sms, samtal, det har verkligen berört oss från djupet av våra hjärtan. Vilka människor det finns!
Men jag tänker och tänker på hur man skulle kunna göra något för andra som befinner sig i liknande situationer som vi, så jag framöver när allt blivit bra med Minelle kan göra något för andra, men jag kommer inte på något...
 
Idag finns kuratorer, psykologer, säkerligen familjegrupper, Facebookgrupper finns ju också, men jag känner att inget av de där riktigt gjorde mig på bättre humör eller gjorde mig starkare på något sätt.. Man kan inte heller tvinga familjemedlemmar till någon man inte känner att smsa en hälsning eller skicka brev.. Har ni någon idé? Vet ni något man kan göra för någon man inte känner som bor på sjukhus? Kanske någon av er varit på sjukhus och känt att ni saknat något, eller någons stöd under den tiden ni var på sjukhus? Kan ni inte skriva till mig isåfall vad ni saknade? Jag vill så gärna komma på något så ja kan ge tillbaka av den kärlek ni visat oss.
 
Glöm inte hjärtklicka❤️