Då va dagen med stort D här!
Ja, det är denna dag vi gått och väntat på det senaste halvåret och den är äntligen här. Dag noll som dom kallar det i läkarvärlden inom stamcellstransplantationen är ganska symbolisk ändå.
Dag noll!
Efter idag är det bara väntan som kommer äga rum här i ulm, Tyskland. Minns ni när jag jämförde en stamcellstransplantation med att så en gräsmatta som jag skrev om i ett tidigare inlägg här på bloggen? Om hur man efter ha sått en gräsmatta vattnar den och sedan bara väntar på att få tecken på att den tagit sig?
Tillbaka tilll den!
Nu har man alltså grävt bort det gamla, sjuka gräset, låtit den nakna jorden vila och nu, där vi står idag, har man redan hunnit att så och vattna det nya, snart växande gräset. Härdan efter återstår den långa väntan, väntan på att de första grässtråna ska visa sig. Ja och de nya grässtråna är givetvis de vita blodkropparna i detta fallet.
 
Minelle besitter 50% av mina stamceller och 50% av Marcus stamceller och eftersom hon genomgår en såkallad Happlo transplantation så måste det efter transplantationen ges nya cellgifter för att ta dö på de celler som är aktiva från Marcus benmärgsblod. Dessa aktiva celler kan orsaka följdsjukdomar, bland många olika är den vanligaste följdsjukdomen GVH. Då undrar ni såklart varför man inte sorterar ut de matchande stamcellerna innan man ger Marcus blod till henne. Det är tydligen så man gjorde förr i tiden och det har visat sig vara mer framgångsrikt om sorterar bort allt efter transplantationen och inte före.
Ush hoppas ni förstår, men detta är ändå lite överkurs så jag ska inte gå in mer i det, knappt vi förstår heller!
Men det ska också fortsätta att ge mediciner till henne liknande sandimun som hon haft tidigare, detta för att kroppen lättare ska ta emot de nya stamcellerna. Andra mediciner ska också ges och de är för att förebygga följdsjukdomar såsom GVH som är vanligast att drabbas av efter en transplantation.
 
 
 
Men hursomhelst, vi mår bra allihop! Marcus är på benen igen och är i detta nu inne och leker med Minelle! 
Superpappan!
För er som är rädda för att donera stamceller via benmärgen så citerar jag vad han sa när jag ringde och frågade honom hur han mådde "Jag har mer ont i infarten i handen än vad jag har i ryggen". Så in och bli donatorer på Tobiasregistret.se ni kan rädda små som stora barns liv, vad är lite smärta när man kan rädda ett helt liv!?
Så in och bli donator!
Men tillbaka till hur allt går, Minelle har inte visat någon reaktion ännu, men det kan komma feber inom de närmsta två dagarna som är fullt normalt. Nu håller vi tummarna och ber för fulla muggar om att detta nu går vägen och att vår otur genom allt det här vänder.
 
Nu är det Minelles tur att får chansen att leva sitt liv igen som ett friskt barn!
 
Glöm inte hjärtklicka❤️
Amanda CL

Håller tummarna för henne!!!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress