Det är helt galet, tro det eller ej men den oförklarliga, h*lvetes, febern har hållit sig borta idag (peppar peppar) och Minelle har legat på en temp mellan 37 och 37,6 som högst, hela dagen, utan febernedsättande! Så fort tempen stiger över 37,5 blir vi som två små stela igelkottar som spänner alla sina taggar utåt för att allt ont ska hålla sig borta från oss, och idag gjorde det de! Vi hoppas nu att det var någon form av bakterie som gick att behandla bort med lite antibiotika. 
 
Dagen har i övrigt gått väldigt fort. Vi har haft en trött tjej att ha å göra med idag.  Blöjområdet samt andra delar av kroppen börjar bli riktigt rött nu, det har tillockmed nästan börjat fjälla på vissa ställen. Att det "fjällar" är helt normalt på de "toxicated areas" (förgiftade områdena) som de kallar det. Det blir tydligen så av all cellbehandling. Mest rött är det kring blöjområdet samt under armhålorna och nu även på halsen. Det är som stora mörkröda områden, som nästan ser ut som en allvarlig solbränna och som efterhand kommer fjälla och sedan att läka. Munnen värker, men trots det utbrister hon "mat" några gånger per dag och känner sig antagligen sugen på att äta något, så vi erbjuder alltid yohugurt eftersom det är lätt att svälja och så tycker hon det är gott! Man kan se varjegång hon sväljer att det gör ont i halsen, men hon slutar inte äta för det, bara hon får lite åt gången och i hennes tempo så slinker det ner.
 
Ingen annan ny information om läget. Vi håller tummarna att febern håller sig borta och att tiden går fort. Inom två veckor kanske de första vita blodkropparna börjar visa sig och då sakta men säkert kan vi börja se ljuset i den oändligt långa tunneln.
 
 
 
Jag måste ju bara, innan jag avslutar detta inlägget,  tillägga en liten händelse här på avdelningen igår. Gannbarnet har börjat bli bättre, han ser så pigg ut och han har svarat bra på sin transplantation.
Jag tror inte han är över ett år!
Hur som helst så fick han efter sin långa isoleringstid gå ut för första gånger igår och när hans mamma bar med honom ut ur glasburen så såg man hennes lycka i ansiktet. Hon tog ett stort långsamt kliv ut ur rummet med ett leende upp till öronen och tittade mig rätt in i ögonen. Tror ni jag kunde hålla mina tårar inne?
NÄ!
Jag grät av lycka för hennes skull, rysningar fick jag tillockmed, vilken känsla hon måste upplevt! Det var nästan så jag upplevde den när jag såg henne gå ur rummet. Jag började föreställa mig dagen vi får ta våra första kliv ut ur rummet med Minelle, kommer jag ens våga gå ut med henne?! 
Äsh! Det ska jag inte tänka på nu, den dagen det bekymret.
 
Nu ska vi snart lämna Minelle för kvällen. Pappa sköter nattningen och så fort hon har somnat ska vi hem till vårt andra lilla frö och gosa med henne.
 
Glöm inte hjärtklicka ❤️
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress