Dagarna rullar på här i Tyskland, denna eviga väntan på att det ska dyka upp nya celler är inte så lång längre men den känns evig eftersom man inget vet!
 
Igår mådde Minelle (peppar peppar) jättebra igen! Hon är så himla pigg och glad emellanåt, hon börjar få mer och mer energi till att leka, tillochmed att äta vanlig mat! Jag sa ju att vi skulle sluta erbjuda henne mat för någon dag sedan, men när hon ropar efter mat är det svårt att låta bli att åtminstone försöka ge henne något. 
 
Läkarna och sjuksköterskorna säger att läget inte borde försämras mer i det stadie hon är i nu, det är nu hon liksom borde må som sämst men konstigt nog mår hon som bäst nu! De sa tillochmed att de aldrig hade varit med om att ett barn mått såhär bra tidigare just i läget hon är i, hejja hejja vår starka tjej!!
Varjedag får vi också höra av sköterskorna hur extremt duktig hon är och samarbetsvillig (och jag sagt att hon inte är det, fy skäms på mig). Hon sträcker liksom ut armen när de ska ta blodtrycket, hon hjälper till när hon ska klä på sig, knäpper av änden på behållarna de fyller med blod när de tar blodprover, öppnar munnen utan bekymmer när hon ska få sina mediciner och borsta tänder, håller masken själv ibland när hon får lungmedicinen osv. Hon är verkligen jätteduktig på dagarna!
Så himla tapper!
 
 
 
Vi fick också höra extremt lugnande ord från den "största" läkaren eller "högst satta" läkaren att han känner sig väldigt säker på att detta kommer gå bra och att de tidigare aldrig haft någon "rejection" -avslag/bortstötning på en transplantation som hon genomgår (Happlo). Men han tycker fortfarande att det är lite märkligt att vissa värden fortfarande är höga, men utefter de blodprovssvaren de får så minskar värderna för varjedag, så han verkade inte jätteorolig för det.
Phuuu
Det är första gången på länge som vi kunnat andas ut! Men dum som man är börjar man istället tänka på framtiden, livet efter transplantationen. Kommer jag/vi någonsin bli friska efter denna resa? Kommer jag/vi vara så rädda för att hon ska bli det minsta förkyld eller bli jätteoroliga om vi bara ser ett utslag som egentligen bara är ett myggbett? Kommer vi våga lämna henne på dagis efter hon blivit friskförklarad? Alltså när man ska tänka positivt så fylls hjärnan med onödiga bekymmer som jag ändå inte kan ta itu med nu, så konstigt! Vill bara bli av med de tankarna och vara tacksam här och nu!
Hjärnan är allt märklig! Men ska försöka fokusera bort allt de där jobbiga och tänka positivt istället, det är i slutändan bara jag som kan styra vart mina tankar far iväg till.
 
Hursomhelt så måste jag bara be om ursäkt för vääälidgt många stavfel i tidigare inlägget, men jag hann aldrig läsa igenom vad jag hade skrivit eftersom Marcus ropade in mig till att försöka söva Minelle den kvällen. Han lyckades nämnligen inte få henne att somna efter en timmas kämpande, så jag fick lite brottom iväg, men hoppas ni förstod ändå!
Ha en fin dag nu!
 
Glöm inte hjärtklicka ❤️
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress