30 december 2017

2017

Allmänt

Jag tror många av er förväntas läsa att detta varit det värsta året i våra liv. Men det har snarare varit tvärt om.
Tufft har det varit, det kämpigaste vi någonsin varit med om och det går fömodligen inte överskrida de rädslor vi haft under detta året. Trots alla tuffa dagar, månader, ja nu tillockmed år, står vi ändå här starkare än någonsin!
Jag har konstaterat att kärleken för min familj mina nära och kära, men framförallt kärleken för mina barn är oändlig.
 
År 2017 har visat mig många nya sidor av livets värde men också dess sköra sida. Jag har lärt mig att älska på ett helt annat plan, värdesätta livet och personer i min omgivning och verkställa drömmar. Vi lever bara en gång och den gången ska tas tillvara på! Slösa inte bort tiden, lev NU!
Jag har haft stunder då jag gått djupt in i mina tankar om livet och även livet med ett förlorat barn (jag tackar de högre makterna för att det aldrig blev så!) också tankar om vem/hur och var jag skulle vara med ett förlorat barn. Jag kunde dock inte föreställa mig ett friskt jag, jag såg ingen framtid trots att jag har ansvaret för ännu ett barn som inte på något sätt förtjänar ett liv utan en stark mamma. 
År 2017 jag är så oerhört tacksam och nästan onaturligt  glad över att jag fått min dotter tillbaka, att jag fått behålla båda mina barn i livet! Jag hade inte kunnat få en större gåva, välsignelse kallade vad ni vill!
 
Jag hoppas innerligt att år 2018 ger oss en friskförklaring och att Minelle och Nomie ska få återgå till att få vara två helt friska barn som får leka och leva ut sin barndom precis som jag fick när jag var barn! Jag hoppas vi fortsätter omfamna det liv vi fått och aldrig glömmer det vi lärt oss detta året.
 
Kärlek övervinner allt.
Gott Nytt år!
 

23 december 2017

Julen är inställd

Allmänt

Denna dagen har från start börjat dåligt!
Julen är inställd!
 
Vi sitter här med hukade ryggar och är så jädrans ledsna, julen blir inställd för oss i år. Marcus pappa har blivit sjuk och flickornas fastrar, som kommer bo hos dom över helgen, riskerar alltså då att bli sjuka. Så vi vill inte ta några risker med att dom kommer hit, framför allt inte nu när vi idag fått veta att Minelles typ enda kompis som hon leker med ute har fått vattkoppor. Det innerbär att vi kommer åka in till sjukhuset för en engångs behandling idag. Sen är ännu ett dilemma att Nomie var med och lekte med barnen så hon skulle lika gärna kunna få vattkoppor om några dagar, vilket blir extremt krångligt om vi får dela på familjen och bo på varsitt håll med en unge var. Vi frågade om det gick behandla Nomie med samma mediciner, men det var inte aktuellt.
 
Detta är vår vanliga otur!
Fan alltså, när ska vi bara få njuta!?
Vi har sååå länge nu längtat att få fira en högtid med två friska barn och med våra familjer. 
Fasen också!
 
Vi har förberett allt inför julfirandet, frukosten, maten, paketen, dukning och precis allt annat som har med julen att göra och så kommer detta som ett brev på posten. Varför blir vi ens besvikna och förvånade? Detta är precis som alla andra högtider. Vinter, höst, sommar och vår har passerat två gånger utanför vårt sjukhusfönster och man har spenderat så mycket tid på att tänka hur gott alla andra har det hemma i sina stugor med nära och kära, medan vi sitter inne i ett rum med en tv och två gråtande barn. Det låter som jag tycker synd om oss, men vet ni vad, det är precis vad jag gör! Och jag tycker synd om ALLA andra som får ligga inne på sjukhuset under högtider som denna. Jag vet hur det känns och jag ska med lättlästa ord förklara känslan för er, det känns som ingen bryr sig, ingen tänker på en, man känner sig så ensam och nästan bortstött från alla i sin närhet även om så fallet inte är. 
 
Nu ska jag krama om min man som är jätteledsen lver att inte kunna fira jul med sin familj.
Ha en God jul hörrni!
 

19 december 2017

Hypokondri

Aysu

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft en svag Hypokondri, men de negativa tankar jag haft har liksom kommit lika snabbt som de försvunnit, fram till nu.
 
För er som inte vet vad Hypokondri är så ska jag snabbt förklara det för er. Med enkla ord är det en dödsångest, en rädsla för döden och att man vid en vanlig förkylning tror att man fått cancer tillexempel. Man liksom överdriver sitt allmäntillstånd mentalt och bygger upp en rädsla och oro. Detta har alltid funnits hos mig när jag tänker efter, men nu efter allt vi gått igenom känner jag att det försämrats.
Jag känner varjedag efter knölar i mina bröst, nästan som jag är övertalad om att jag ska hitta något. Varje gång jag hostar tittar jag i handen om jag hostat upp blod och vid varje toa besök tänker jag, ”tänk om jag har tarmcancer.” Det kanske låter som om att jag börjar tappa förståndet för en del av er, men jag tror detta är vanligare hos folk än vad man tror, i olika ”grader” eller vad man ska säga. 
 
Efter Minelles hela sjukdomsresa så känner jag att mitt psykiska mående är påfrestat och jag tror jag är rädd för hennes skull och för att lämna dom i sticket om ni förstår mig.? Rädslan om att Marcus kanske (om jag dör) får ta sig igenom allt det här själv, oron om att livet kanske är så orättvist för oss att vi ska behöva genomgå ännu en pärs. Ska mina flickor och min man behöva kämpa hela livet dessutom växa upp utan en mamma? Nää!
Ush, nu känner jag redan hur brutalt ärlig jag är med er, men man måste våga prata om psykisk ohälsa! Alla måste våga prata om sina svaga sidor! Det betyder inte att man är sämre än någonannan för att man psykiskt mår dåligt, tvärt om, vi kan hjälpa varandra!
 
Jag ska idag ta kontakt med psykolog, då de haft dåliga kontakttider här i Nässjö, så har jag inte hunnit ringa förrän nu. Jag ska testa de psykologer som finns att ta till i Nässjö och känner jag inte att jag får tillräckligt med hjälp måste jag nog leta vidare och inte ge upp på mina varningssignaler.  I natt vaknade jag kl 4 på natten och började tro att jag fått någon konstig dödlig sjukdom för att jag varit förkyld de senaste dagarna. Tankarna har tagit mig så långt att jag vill göra en helkroppsundersökning med blodprover, röntgen och allt vad man gör.
Men nu nog om detta!
Jag ska försöka koppla bort tankarna och fokusera på att jag lever här och nu och om jag är dödligt sjuk vet jag ändå inget om det just NU, och det man inte vet det har man inte ont av, eller hur?!