19 december 2017

Hypokondri

Aysu

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft en svag Hypokondri, men de negativa tankar jag haft har liksom kommit lika snabbt som de försvunnit, fram till nu.
 
För er som inte vet vad Hypokondri är så ska jag snabbt förklara det för er. Med enkla ord är det en dödsångest, en rädsla för döden och att man vid en vanlig förkylning tror att man fått cancer tillexempel. Man liksom överdriver sitt allmäntillstånd mentalt och bygger upp en rädsla och oro. Detta har alltid funnits hos mig när jag tänker efter, men nu efter allt vi gått igenom känner jag att det försämrats.
Jag känner varjedag efter knölar i mina bröst, nästan som jag är övertalad om att jag ska hitta något. Varje gång jag hostar tittar jag i handen om jag hostat upp blod och vid varje toa besök tänker jag, ”tänk om jag har tarmcancer.” Det kanske låter som om att jag börjar tappa förståndet för en del av er, men jag tror detta är vanligare hos folk än vad man tror, i olika ”grader” eller vad man ska säga. 
 
Efter Minelles hela sjukdomsresa så känner jag att mitt psykiska mående är påfrestat och jag tror jag är rädd för hennes skull och för att lämna dom i sticket om ni förstår mig.? Rädslan om att Marcus kanske (om jag dör) får ta sig igenom allt det här själv, oron om att livet kanske är så orättvist för oss att vi ska behöva genomgå ännu en pärs. Ska mina flickor och min man behöva kämpa hela livet dessutom växa upp utan en mamma? Nää!
Ush, nu känner jag redan hur brutalt ärlig jag är med er, men man måste våga prata om psykisk ohälsa! Alla måste våga prata om sina svaga sidor! Det betyder inte att man är sämre än någonannan för att man psykiskt mår dåligt, tvärt om, vi kan hjälpa varandra!
 
Jag ska idag ta kontakt med psykolog, då de haft dåliga kontakttider här i Nässjö, så har jag inte hunnit ringa förrän nu. Jag ska testa de psykologer som finns att ta till i Nässjö och känner jag inte att jag får tillräckligt med hjälp måste jag nog leta vidare och inte ge upp på mina varningssignaler.  I natt vaknade jag kl 4 på natten och började tro att jag fått någon konstig dödlig sjukdom för att jag varit förkyld de senaste dagarna. Tankarna har tagit mig så långt att jag vill göra en helkroppsundersökning med blodprover, röntgen och allt vad man gör.
Men nu nog om detta!
Jag ska försöka koppla bort tankarna och fokusera på att jag lever här och nu och om jag är dödligt sjuk vet jag ändå inget om det just NU, och det man inte vet det har man inte ont av, eller hur?!
 
 
Johanna

Ni har tvingats vara omänskligt starka. Inte konstigt med bakslag. Så viktigt att göra som dig och söka hjälp. Lycka till <3

Pauline

Jag är likadan! Med all oro som kom den dagen man blev förälder så är det inte konstigt att man är lite hypokondrisk både för sig själv och familjen.

Kram❤️❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress