Det är en sak jag har förstått genom de (snart) ynka två åren som jag varit mamma och det är att ingenting är så viktigt som mina barns hälsa!
 
Innan tiden med barn lekte livet, jag oroade mig aldrig för något, allt skulle lösa sig förr eller senare, det mesta tog jag för givet och inget stod i min väg för att nå mina mål. Eller, jag hade mål som jag skulle nå förr eller senare, vissa var nådda, andra inte.
 
 
Idag står jag här med två barn, lika lycklig som vilken mamma som helst, trots min oro för min äldsta dotters liv. Jag är så berikad att jag har lyckats skapa två helt fantastiska flickor tillsammans med världens underbaraste man, men där tog livet paus. 
Nu leker inte livet längre, jag oroar mig konstant över mina barns hälsa, tänk om inte saker och ting löser sig förr eller senare och när ska jag kunna nå mina mål, kan jag ens ha framtidsplaner?
Kommer livet någonsin att bli som förr?
 
Svaret på den frågan kommer alla som aldrig gått igenom något tufft i livet (än) svara "ja det är klart" men "Nej det är inte klart" säger jag då (oerhört bittert).
Det är svårt att föreställa sig livet efter allt vi snart kommer att gå igenom, det är svårt att sätta en tidsplan på hur länge vi kommer att ha det tufft och det är extremt svårt att planera framtiden när allt är så ovisst. Drömma kan man alltid göra, ja, men att drömma är inte ens kul längre. För tänk om livet är så grymt så jag blir tvungen att leva livet med min dotter som får kämpa för att överleva hela livet, spendera livet på sjukhus eller kanske tillockmed (Gud förbjude) utan en av av dem i resten av mitt liv? 
Jag kan inte hjälpa det, men tankarna smiter lätt iväg på det värsta!
Skulle jag någonsin kunna ha kul igen? Skulle jag någonsin kunna le utan att få skuldkänslor? 
Ärligt talat, sjukt barn eller inte så tror jag de flesta mammorna någon gång har tänkt "tänk om något skulle hända mitt barn vad gör jag då?"
Och den tanken slår mig dagligen.
Jag försöker nypa mig själv och inte tänka på de dåliga utan blicka framåt och se allt det glada vi ska göra framöver istället, men det är lättare sagt än gjort. Jämför det med om tio personer ska säga något till dig och nio är jättefina ord, snälla ord, medan ett är fruktansvärt. Du kommer komma ihåg det fruktansvärda och lägga allt fokus på varför just han/hon/hen sa/tyckte så och inte på alla bra kommentarer du fick. Lite samma/lika situation är jag i just nu.
 
Efter att man har fått barn lever man längre inte för sig själv, då lever man mest för sina barn och det förstod jag inte förrän Minelle blev sjuk. Ett och ett halvt år har snart passerat (hela Minelles liv) på sjukhus då vi ständigt kämpat för vårt barns hälsa. Många kommentarer via sms, på bloggen, på instagram osv om att vi är starka, men jag vill bara säga att den starka av oss är vår dotter, jag är den svaga som enbart sitter bredvid och håller hennes hand medan hon kämpar❤️
 
Glöm inte hjärtklicka❤️
Anonym

Så fint skrivet❤️

Johanna

Ber för er dagligen, så gripande historia.

Har du någonsin berättat om hur ni blev gravida med lillasyster och hur tankarna var då? Är nyfiken på det, om det inte är alltför privat. Förlåt i så fall!

Ber för er!

Svar: Hej Johanna! Nej det har jag nog aldrig gjort, så det är en bra fråga. Men för att inte gå in på detaljerna hur hon blev till så kan jag kort och konsist säga att hon inte var planerad. Minelles sjukdom hade under den tiden inte excellerat utan var något vi och även läkarna trodde kunde vara något övergående,så det fanns inga som helst tvivel om att vi skulle behålla henne (fullfölja graviditeten). Med tiden blev det såklart tufft att vara gravid när allt bara blev värre och värre med Minelle.

Idag när man tänker efter är det lite tur i otur att hon är med oss. Vår glädje, hon som får oss på andra tankar och får oss att le emellanåt, samtidigt som det kanske inte är rättvist att hon ska behöva växa upp i denna miljön.
Hoppas du fick svar på din fråga!💗
Aysu Frohm

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress