23 juli 2017

Har jag ångest?

Aysu

Sisa dagen jag får pussa, krama ,vara hud mot hud med min dotter. Det är från och med imorgon vårt liv antingen kommer bli fantastiskt bra eller sluta i det värsta som kan drabba en människa, förlust av ett barn.
 
Jag har svårt att sova på nätterna, vaknar upp kallsvettig med illamående nästan varje natt och har extremt nära till gråt. Enligt min psykolog tycker hon det låter som ångest, något jag aldrig haft förut! Jag ständigt föreställer mig de värsta scenarion som kan ske i huvudet och är konstant rädd för allt som kan hända Minelle, Nomie, oss och alla i vår närhet. 
Tankar som detta uppstår:
"Tänk om jag får någon sjukdom mitt i allt det här, hur ska Marcus ta sig igenom detta själv?"
"Eller om han blir sjuk, vart ska jag få all min kraft och min positivitet ifrån?"
"Hur ska jag kunna leva vidare om något hemskt händer Minelle"
"På söndag är kanske sista dagen jag någonsin kommer se min dotter frisk och pigg"
osv osv..
Ja, alla tankar är negativa jag vet! Men fasen också jag kan inte hjälpa det! 
Jag vet att det är extremt onödigt att sörja över något som inte har hänt men det är mitt psyke som tar över. I mellan alla tankar försöker mitt medvetna jag försöka klämma in att "HON ÄR STARK, hon kommer/ska ta sig igenom detta!" "Tänk om hon inte ens påverkas av detta och allt går som på räls" "Hon kanske blir helt frisk av det här!"
 
Jag låter helt tokig jag vet, men jag nekar inte heller att jag är det för det vore konstigt om jag inte ville lägga mig i forsterställning i ett hörn och gråta tills allt var över!
 
Ush.
Aledningen till att jag skriver detta är inte för att någon ska tycka synd om mig utan jag vill minnas allt när denna hemska fas i vårt liv är över. Jag vill minnas hur jag kände och mådde när vi är hemma igen med vår friska tjej i famnen!
 
Glöm inte hjärtklicka❤️
Anonym

Retirera och lägg dig i fosterställning så mycket du vill. Har också gjort det. Som sagt det ni går igenom är inget som händer "till vardags".

Anonym

Jag vill inte vara anonym men lyckas inte logga in. Jag är Helena Borg.

Sanna

Vår son var hjärtsjuk.
Vi byttes av för att vara med honom och det var kämpigt men vi gjorde allt för honom.

Ångest är bara förnamnet.
Det blev värre när kroppen slappnade av mer. Och det ni går igenom är kämpigt. Mest kämpigt för er dotter. Heja er.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress