Det är med ett tungt och ledsamt hjärta vi sa hejdå till Marcus mamma och syster. Nu är vi ensamma igen efter två helt underbara veckor tillsammans med familj.
En och annan tår faller bara vid tanken att vi kommer att vara ensamma nu ett tag till, ialla fall till nästa familjemedlem kommer. 
Så mycket glädje och rum fylls ut vid deras närvaro, vi glömmer lätt bort allt det allvarliga även om vi talar om det ofta är det inte lika jobbigt att vara med om det när de är här. De är vår kraft och utan dom känner vi oss orkeslösa och nedstämda.
 
Det är på tal om ifall min mamma kan komma hit till oss och hjälpa oss genom den tuffaste tiden när hela transplantationen sätter igång. I Sverige händer det inte ofta att man bli iväg skickad till ett annat land för vård därför saknas det lagar och regler om ersättning för närstående i sådana här lägen som denna. Vi känner att vi inte riktigt kommer att lösa att vara här själva när Minelle mår som sämst, då vi båda kommer vilja befinna oss på dagarna hos henne när hon ensam är isolerad på sitt rum i "tält" som de kallar det. Vi skulle alltså då behöva hjälp av en närstående som kunde passa Nomie åt oss och kanske hjälpa oss med städ, tvätt och matlagning, ja egentligen allt med hushållet eftersom vi stora delar av dagen kommer befinna oss hos Minelle. 
 
Det finns ett bidrag hos försäkringskassan som kallas för "närstående penning" vilket innerhåller 100 dagar. Dessa dagar nyttjas oftast när någon äldre släkting mår dåligt, eller någon förälder är påväg att gå bort eller andra orsaker, ni förstår kanske vilket bidrag jag talar om. Detta bidrag innerhåller alltså 100 dagar och har man brukat dessa 100 dagar i ung ålder har man alltså inga kvar att ta ut när man blir äldre. Men oavsätt så känner vi att vi måste nyttja detta för att lätta på hela vår situation. Såklart har vi i baktanke om att inte ta ut dagar "i onödan" alltså enbart när hon verkligen mår som sämst och vi båda två samtidigt vill finnas till 100% för henne.
Minelles läkare och vår kurator har fixat med att skicka iväg läkarintyg och nu ska bara min mamma ansöka och vi skriva på målsman underskrift om att vi godkänner hennes ansökan för närståendepenning för Minelle  (Detta för att Minelle är för liten för att ta ett sådant beslut själv). Får vi detta igenom kommer de veckorna vara räddade och jag/vi kommer ha en extra axel att gråta mot om så behövs.
 Glöm inte hjärtklicka❤️
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress