Idag har det gått en hel vecka.
En vecka vi spenderat på sjukhus alldeles i onödan, känns det som i vilket fall. Förra tisdagen landade vi i ett främmat land utan att veta tidsperioden av vår vistelse och än har vi inget fått veta.
 
Jo, tiden går fort men kvällarna är långa likaså nätterna när jag är ensam med Nomie i denna tomma lägenheten, halva min familj fattas mig.
Det är känslomässigt en tuff tid vi går igenom, en kraftig storm som gör allt i sin makt för att riva vad vi under åren har byggt upp. Min tro och min kärlek till min familj är vad som håller mig på fötter, vad/vem/var är jag utan dom?!
 
Livet har visat mig många motgångar det senaste året och varje gång jag sagt att "nu klarar jag inte mer" så nog förbaskat har jag gjort det ändå. Kroppen är en överlevnadsmaskin och den ger inte upp på mig även om jag många gånger känt att jag är nära på att tappa förståndet. Jag borde vara oövervinnerlig men det visar sig att känslor som jag inte trodde kunde vistas, i en fas som denna, gör det ändå blir jag lika förvånad över mina känslor som jag blir över kroppens överlevnadsinstinkt.
Inget borde förvåna mig längre, varken människan eller dess funktion.
 
Förlåt för ett väldigt luddigt inlägg💗
GLÖM INTE GILLA MINA INLÄGG💗
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress