Jag är inne på min sista vecka som gravid. Kanske sista gången i mitt liv jag kommer bära på ett barn, sista gången jag kanske aldrig kommer kunna sitta på denna nyfikenheten om vem det är som ligger i magen och gror.
 
Det är så knäppt hur vi är skapade och de är så knäppt att en livs levande person med tio fingrar tio tår ligger i ens kropp, som från början var en micro-liten-plutt så att säga!!
Ju mer man tänker på de ju konstigare känns allt och man blir bara tokig på tanken tillslut, men absolut fascinerande!
 
Hur fantastiskt det än är att jag skapar ett barn så har det inte riktigt varken med Minelle eller med bebis i magen varit riktigt min grej. Jo, jag är skapt för att bära på ett barn men min kropp har liksom från början inte riktigt samarbetat med mig. Med Minelle fick jag oturligtvis foglossning redan någon vecka efter jag plussade på stickan och med bebis i magen började allt med en tung trötthet och kraftig illamående tills det växlade över till en foglossning som vart värre än den jag hade med Minelle. Jag som inte trodde det kunde bli värre!!
Till vänster är jag gravid med Minelle till höger med bebis i magen
 
Nu sitter jag här med några få dagar kvar och börjar tänka tanken att detta faktiskt kan vara sista dagarna i mitt liv som jag bär på ett barn. Jag blir lite påverkad känslomässigt och det kommer nästan tårar när jag tänker på det eftersom jag alltid föreställt mig att mina graviditeter ska vara fantastiska på alla möjliga sett ända sedan barnsben. Men så har jag haft två väldigt ansträngande graviditeter både fysiskt och psykiskt, dream not coming true..
Men å andra sidan har jag ju i slutändan ändå blivit mamma inte sant? Så jag försöker ändå se det från den ljusa sidan!
Men det jag vill få fram här är väl egentligen att man inte ska tro att en graviditet alltid är som en dans på rosor ( kanske för vissa ) men inte för alla och det är alldeles för sällan man får höra hur tufft och jobbigt det faktiskt kan vara. 
Även missfall är något många vill hålla för sig själva vilket jag också tycker är synd för andra kvinnor som inte vet hur vanligt det faktiskt är med missfall. Jag har själv varit med om ett missfall, faktiskt innan jag blev gravid med Minelle och jag minns att jag var så ledsen. 
Barnet var inte planerat men så fort man såg att man var gravid växte en enorm lycka och kärlek till detta lilla liv i magen.
Men där stod jag en dag med blod i trosorna utan en susning om hur vanligt det är med missfall. Jag var livrädd att just jag skulle vara med om ett missfall vilket visade sig att jag var.
Idag är det vart fjärde kvinna, vart fjärde((!!)) som får missfall. Jag var en av dom, dessutom var jag en av dom som inte visste hur vanligt det är att få missfall så jag blev jätteledsen över det. Hade jag haft mer kunskap och mer vetskap om hur vanligt det är eller om kvinnor i min omgivning vågat berätta för mig att de haft missfall hade jag kanske inte blivit så rädd och orolig som jag blev.
NEJ, det är inget att skämmas över, det är också en del av naturens gång.  Visst kan det vara jobbigt att berätta för en del men det kanske också kan underlätta för en annan medmänniska att veta att det är vanligare än man tror.
 
 
Missa inte att gilla mina inlägg💗
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress