21 november 2017

Min psykiska ohälsa

Allmänt

Minns ni att jag fick några panik/ångest attacker i Tyskland där känslan av illamående och panik kom från ingenstans?
När jag tänker tillbaka på hur jag mådde och hur reaktionerna artade sig, så kan jag med facit i hand säga att jag var nära på att totalt tappa kontrollen över mig själv.
 
Det kanske inte är lätt för er som inte har barn att relatera till hur jag känner/kände, men tänk er att dagligen vara nervös och orolig över att förlora någon som du älskar oändligt och du får olika besked varje dag om huruvida läkarna tror att allt kommer gå. Få positiva besked ena dagen och sämre besked andra. Allt vi varit med om har varit och är en förälders VÄRSTA mardröm och man önskar ingen skulle behöva gå igenom det vi gjort. På något vis tror jag vi ändå kommit väldigt lindrigt undan psykiskt, dels för att vår dotter fortfarande lever, men också att vi ständigt försökt att sudda bort alla våra negativa tankar och känslor. Vi har pushat varandra och sagt att vi inte får låta våra negativa tankar ta över. Så fort jag eller Marcus sagt "Jag är rädd, älskling" så har den ena alltid fått den andra att tänka positivt, försökt påminna varandra om att "Minelle ÄR stark, hon KOMMER klara det här!" Det har nog hjälpt oss att inte gå allt för djupt ner i de där farligt, negativa tankarna som kunde lett till att, iallafall jag, hade mått betydligt sämre och tappat kontrollen.
Men stödet Marcus givit mig och det stöd jag varit för honom har nog varit A och O! Sen har vi också en enorm glädjespridare att tacka för hur vi mår idag, vår lilla Nomie! Hon, i sin ovisshet, har alltid varit glad och varit den som fått oss att tänka på annat, vilket haft en stor betydelse i vårt psykiska mående.
 
 
 
Idag mår vi jättebra både Marcus och jag! Vi har haft några gånger vi känt rädslan hugga till i magen och ångesten åter kommit om nätterna och stressiga situationer ska vi inte tala om, men inget som dykt upp under den senaste veckan. Vi känner en enorm lycka och vi har inte känt någon rädsla den senaste tiden. Däremot är man självklart orolig, oron lär nog aldrig försvinna om att något kan hända närsom helst. Därför är vi eller vi har blivit, duktiga på att leva här och nu, vi försöker ta tillvara på alla stunder med varandra.
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress