Godmorgon!
Vet ni vad?! Det är faktiskt en god morgon!!
Nervositeten märks av tydligt, samtidigt som man har en surialistiskmärklig känsla som sveper förbi emellanåt. Är detta sant? Det känns så konstigt att dagen är kommen.
 
Vi lämnar Tyskland idag för att återvända hem, till vårt trygga Sverige, till vårt hem. Vi har varit i extremt goda händer här och man har verkligen märkt att många som arbetat på sjukhuset brinner för sitt yrke på ett annat sätt än i Sverige. Men man kanske inte kan arbeta passionerat på samma sätt som här pga personal bristen och stressen i Sverige? Ingen aning, men det har varit stor skillnad! 
Hursomhelst så är vi extremt tacksamma över att få åka hem igen med vår UNDERBARA krigare till dotter. Jag vet inte om jag på något sätt kan tacka dessa människor nog, för vad de har gjort är egentligen helt galet, de har liksom bytt ut min dotters immunsystem och med det räddat livet på henne, utan att veta vad exakt för sjukdom hon har. Begriper ni hur komplext detta är. Wow alltså! Vi kunde inte vara mer lyckliga över att det resulterade i att vi förmodligen kommer få en fullt, frisk flicka som får lov att leva ett långt, lyckligt liv!
 
Nu är det så att en stamcellstransplantation inte är som andra transplantationer där du byter ut ett organ och sen lever på normalt, utan detta innebär ständiga uppföljningar och regelbundna blodprover i resten av hennes liv, om jag förstått det hela rätt. Men jag vet att jag vid ett tillfälle, när Minelle mådde som värst, tänkte att jag byter ut döden mot vilken följdsjukdom som helst, vilka komplikationer som helst och om lite uppföljningar är det enda hon behöver göra i resten av sitt liv, JAG KÖPER DET!
 
 
 
Vi har kämpat snart i två år och den absolut tuffaste tiden här i Tyskland har varit tiden ifrån våra familjer och våra vänner. Vi har känt oss trygga här med personalen, samtidigt som vi längtade hem, men vi ville också stanna kvar för Minelles skull. Rörigt! Men nu är det beslutat och flyget är bokat och vi reser IDAG! Ja, om bara några timmar faktiskt!
Så nu ska jag hoppa upp ur sängen och fixa det sista innan vi lämnar nycklarna och stänger denna dörren för evigt! Nu lämnar vi Tyskland och nu lämnar vi också den där jävla sjukdomen efter oss!
 
Hejdå Tyskland
HEJ SVERIGE!
 
Idag ringde SOS International mig och ville ha våra passuppgifter så att vi redan imorgon eftermiddag eller på tisdag ska få flyga hem till Sverige. Visst är vi extremt lyckliga över saken och får fjärilar i magen av bara tanken att vi kanske redan imorgon får flyga hem. Men, så kommer vi till det att ända sedan dagen vi kom hit märkt att både Göteborg och Tyskarna varit usla på att kommunicera sjukhusen emellan.
 
 
 
Nu på kvällen gick jag tillbaka till sjukhuset med Minelle för nattning, men innan det så stötte jag på sköterskan som jobbade för oss ikväll och berättade om att SOS Internatinal jobbar på att boka oss ett akutflyg till imorgon eventuellt på tisdag. Men reaktionen jag får är att sköterskan tappar hakan ända ner i golvet och ögonen uppspärrade fram till hon börjar skratta och skaka på huvudet och säger att inga läkare på avdelningen hade hört om att det var planerat hemresa såhär tidigt. Hon sa att de visste att det skulle ske inom de närmsta dagarna, men inte såhär tidigt. Så hon går direkt till telefonen och ringer en av överläkarna och berättar hur läget ser ut, och hon i sin tur ber henne skriva ner hennes direktnummer till MIGJAG ska vidarebefordra meddelandet om att läkarna i Göteborg ska ringa henne imorgon på morgonen klockan åtta.....??!!
Så här har det varit hela resan ska jag tala om för er!! Vi har varit mellanhanden och berättat vad Sverige sagt till oss till tyskarna och tvärt om genom nästan hela vår vistelse här!! Det känns så oseriöst och oproffsigt så det inte är sant! Att de dessutom vid ett tillfälle ville lämna över beslutet om vart transplantationen skulle äga rum, i Sverige eller här, efter att vi blivit nerskickade var HELT OTROLIGT! Där satte både Marcus och jag ner våra närvar och sa att det inte är upp till vad vi vill utan det är något läkarna emellan bör ta beslutet om!  Vart är bäst för min dotter att få vård borde de veta om, inte jag!
 
Men tillbaka till saken, så verkar det som vi ska resa imorgon (som ni förstått) så vi har packat och städat i oändlighet idag och det är många väskor att dra med sig hem även om jag lämnar kvar en hel del leksaker och kläder till sjukhuset! Phuu!! 
Jag känner hur nervös jag börjar bli inför vår hemresa, men jag hoppas verkligen innerligt att detta är rätt beslut och att vården hemma i Sverige lyckas ta över Minelles fall utan några komplikationer.
Just nu väntar vi att SOS International ska ringa tillbaka till oss och säga om resan blir imorgon eller på tisdag.
 
Hörrni ha en fantastiskt start på veckan imorgon och
 
Jag sitter här med mobilen i handen och tårarna rinnandes ner för kinderna, alldeles förtvivlad. Denna gången extremt ledsen även om läkarna säger att det inte är något att oroa sig för, så oroar jag ihjäl mig!
 
Jag vet inte om ni minns, men dagen vi fick veta att vi hade en "take" så fick vi också veta att de 200 stamcellerna som hade bildats var 100% Marcus, vilket är precis det man strävar efter en stamcellstransplantation. Att ha 100% av donatorns stamceller innerbär i stortsätt att sjukdomen är borta, vilket då, fram till nu har varit så fantastiskt att veta om. Men nu, idag, fick vi reda på att Minelles egna stamceller har börjat bildas och hela 10% är hennes egna nu. Igår hade hon dessutom en temp på 37,9 och smärtor i magen, därav min enorma oro. Det enda positiva är att hon fått ännu en T-cell, totalt fyra nu, och alla är Marcus T-celler.
 
 
 
Jag känner hur min ångest genast kommer som en rejäl smäll i magen och tårarna går inte hålla inne längre, jag bryter ihop totalt så fort vi stöter på små som stora motgångar. Jag vet inte om jag vill hem eller om jag vill stanna kvar nu! Tilliten till läkarna här är stor så bara tanken att andra läkare som inte varit inblandade alls under hennes transplantation nu ska ta över, precis när hennes egna stamceller börjat komma tillbaka, skrämmer (med milda ord) ihjäl mig!!
Men över till vår andra nyhet så verkar det som om vi redan på Måndag ska få flyga hem, alla familjemedlemmar, med ett SOS flyg. SOS international. Hade vi fått reda på detta för tre dagar sedan hade jag varit den lyckligaste mamman i världen, men nu....
Nu är jag bara extremt rädd.