1 oktober 2017

Dag 106

Aysu Minelle Tyskland

Ett par tuffa dagar har passerat och jag känner mig faktiskt fortfarande ganska nedstämd, tror kanske allt också har att göra med stress och en stor hemlängtan. Jag känner bara att jag är trött och utmattad och bara vill komma hem och leva livet som alla andra.. Vi har kämpat snart i två år och jag tror både mina och Marcus krafter börjar sina, sakta men säkert. Jag kan verkligen ge oss det att vi varit extremt starka genom hela resan, men det är som om man börjar höra att motorn börjar hosta upp den sista bensinen nu. Det är många tankar, många känslor och en extrem trötthet som iprincip aldrig släpper. Jag tror verkligen både jag och Marcus hade behövt komma ifrån och ladda våra batterier över en helg någonstans med vänner som gör oss glada och som får oss att tänka på annat för en stund, för att kunna komma tillbaka starka igen. Men det vet ju både jag och ni att det inte är möjligt i vårt läge just nu. Ärligt talat vet jag inte ens om vi hade åkt ifrån Minelle, eller jag VET att vi inte hade gjort det när hon är dålig iallafall, men jag tror vi verkligen hade behövt det!
 
 
 
Vi/Minelle kämpar vidare med hennes febern och smärtor har nu också tagit över i bukområdet. Hon är fortfarande lös i magen och har en temperatur över 37+ ibland 38, dock hade hon varit under 37 inatt.
Ett steg i rätt riktning! 
Men jag har frågat henne ett antal gånger vid olika tillfällen  varje dag vart någonstans det gör ont, när hon Oj:ar gråtandes över att det gör ont. Jag ber henne peka vart det gör ont och hon är så himla tydlig med att visa vart smärtan sitter och hon visar exakt på nedre magen, strax över snippan. De har tagit prover för GVH, de har tagit för urinvägsinfektion, de har tagit prover för virus osv, men de hittar inget. Däremot vet jag inte om de har tittat efter svamp, skulle kunna vara de kanske, ingen aning! Men har hon fortsatt såhär ont tror jag de måste titta in med ultraljud eller något, kanske ser man något då.. Vi måste nog vara på dom lite, Minelle är så himla stark och gråter oftast inte av lite smärta utan de måste göra riktigt ont om hon gråter av den.
 
Vi har pratat lite med Göteborg och beslutet om när vi ska komma hem är nu fattat. De tycker tydligen vi gör Minelle en tjänst om vi stannar åtminståne 100 dagar efter transplantationsdagen, alltså ca 50 dagar till. Detta pågrund av att man löper störst risk att få GVH inom de närmsta 100 dagarna efter transplantationsdagen. Eftersom de här i Tyskland också nu känner Minelle bättre så är det bättre de "gör klart jobbet" här, förstod jag det som. Sen om allt går fortsatt bra så kommer vi förmodligen direkt få flyga hem till Jönköping. Jag hoppas verkligen vi får komma hem innan hennes födelsedag!
 
Ha nu en fantastisk dag fina, fina ni!
 
Glöm inte hjärtklicka❤️
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress