Nu börjar det närma sig hemfärd och jag känner mig ivrig, rädd och överlycklig på samma gång, en slags skräckblandad förtjusning!
 
Denna dagen är den vi väntat på så länge, det är en dag jag bara för någon månad sedan knappt trodde någonsin skulle komma. Tänk att gå från att ha ett barn med en sjukdom som kunde ta livet av henne närsomhelst, till att ha nästintill ha en helt frisk tjej med oss hem((!!!)) Rädslan om att något kan hända närsomhelst sitter givetvis fortfarande i, jag menar det är fortfarande extremt färska känslor som inte släpper över en dag. Men jag märker att för varje dag som går så minskar min ångest, paniken och rädslan är inte lika påtaglig som tidigare och jag tror det har att göra med att Minelle bara blir bättre och bättre för varje dag. Det värsta är att det är just det jag är rädd för, att allt går så bra och att jag inte riktigt vågar släppa rädslan om att något fortfarande kan hända. Jag tror hjärnan på någon sätt tror att den inte är beredd på det värsta om den inte ständigt är i försvarsläge..
Oj va luddigt förklarat, men jag tror det är det närmsta jag kan komma i att förklara hur min kropp reagerar. Det är iallafall här rädslan kommer in, att vi snart får åka hem.
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress