Ja, då var det dags!
Efter många möten och underskrifter på papper om att vi godkänner allt de där som kan hända under en transplantation så var äntligen transplantationen igång!
Hon skulle ständigt vara uppkopplad till saturationsmätaren, blodtryck togs regelbundet, likaså regelbunden temperaturmätning.
Som ni ser var hon väldigt svullen en period av all kortison hon fick under det tidigare skovet.
Det var många slangar kopplade till hennes infart som låg i den orangea rektangulära frigolithållaren som ligger bredvid hennes ben. Ett tag var den det dubbla lång, jag hittade dock ingen bild på det. Men då hade hon drygt sex eller sju olika mediciner in på samma gång. (Även på denna bild extremt svullen av all kortison)
Hon var också väldigt trött en period och sov bort stora delar av dagen. Den tid hon var vaken tittade vi mest på film och läste böcker och sjöng, men hon hade alltid en liten tid på dagen då hon ville leka så vi gjorde verkligen så gott vi kunde för att hon skulle ha de så bra som möjligt utefter omständigheterna.
Tiden sprang iväg och vi hade varken koll på tid eller rum. Än idag har vi svårt att hålla koll på dagar, tiden springer iväg och dagarna susar förbi snabbare än någonsin. Nu var hennes immunsystem nästan helt nollat av alla cellgifter och det var nu det var dags att ge Marcus stamceller till henne.
Dag 0
Marcus hade tidigare samma dag blivit nedsövd och donerat sitt benmärgsblod till sin dotter, här ser ni allt blod/stamceller som räddat livet på vårat barn.
Här efter gick allt lika fort om inte fortare! Minelle började pigga på sig och vi fick inom kort en extremt glädjande nyhet.
Det hade blivit en såkallad Take!
Stamcellerna hade hittat rätt och de hade sett tecken på en ökning för första gången!!
Lyckan var påtaglig och tårarna gick inte hålla inne!!
Nu vänder det!
Inte många dagar efter, kanske någon enstaka vecka, (jag minns inte om jag ska vara ärlig) så började håret falla av. Vi tog omgående beslutet av att skona oss från känslorna som skulle förekomma om vi inte rakade av det, så redan dagen efter hade hon inget hår kvar.
Men det var det minsta vi kunde sörja över just nu! Det kommer ju tillbaka, och jag menar hur sööööt blev hon inte utan hår då?! 
 
Men dagar gick, veckor passerade och lite fram och tillbaka fick hon medicin för att vidga luftvägarna som hon var så duktig på att ta. Det var lite läskigt till en början men mot slutet ville hon hålla i den själv.

 
Under denna perioden spenderade Nomie hela sina dagar med mormor. Det är henne vi har att tacka för att vi båda två kunde finnas för Minelle på sjukhuset.
Lyckan var total samtidigt som man ständigt gick på tå, det kunde hända så mycket olika saker såhär tidigt efter en transplantation, men målet var hela tiden densamma och är densamma fortfarande! 
Vi ska hem till Sverige med en frisk tjej!
Hon blev gladare och gladare för varjedag som gick, glädjen gick hand i hand med hennes välmående!
Och det dröjde inte länge nu till vi första gången fick...
GÅ UT! 
En timme första veckan!
En timme blev två, två blev tre och tre timmar blev fyra..
Det dröjde inte länge till hon ville börja gå och springa omkring själv.
 
Oj va lycklig hon var!!
Likaså vi!
Gunga fick hon göra varjedag!
Sen gick det inte många dagar till hon fick omfamna sin mormor igen!
 
..och leka med sin syster.
 
Nu håller vi fortsatt våra tummar och vi ber varjedag för att resterande tid ska gå fortsatt lika bra och att vi snart får återvända hem till vårt fina, fina Sverige!
 
Glöm inte hjärtklicka ❤️
madelein.se

Åh lilla hjärtat :-)

Isabell Hedberg

Alltså åh, hoppas alt går bra så ni snart får komma hem!
All kärlek till er <3

Paulina

Helt fantastiskt! Hon är en riktig kämpe! ❤️🍀

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress