Vi är nere i en svacka jag och Marcus. Vi båda hade fått upp förhoppningarna om att vi skulle fått åka hem denna veckan, men varje dag som går hoppas vi och väntar vi på något nytt svar, men fortfarande får vi inget nytt sagt till oss. Vi ringer Göteborg och är på dom och vi försöker luska lite i om sköterskorna här har hört något från överläkarna läkarna som jobbar på det och som för övrigt knappt tittar in till oss längre. Vi har hört att det verkar vara en pengarfråga i nuläget, men det hoppas vi de visste innan de sa det till oss att vi skulle få åka inom någon vecka hem, med just ett ambulansflyg.. 
Vi båda känner att energin börjar sina och vi känner oss ständigt trötta, det hade gjort sådan stor skillnad om de hade sagt från början att det kommer dröja för dem att lösa det här, än att de för två veckor sedan sa att vi skulle få åka hem om en till två veckor. Denna veckan är andra veckan..
 
Ja, det börjar bli ett himla tjat om vår hemresa.. Det kanske inte är det roligaste att läsa om, men helt ärligt så har jag verkligen inget roligt att tala om. Både jag och Marcus känner att vi börjar bli halvt deprimerade av denna väntan. Vi är så begränsade här i denna staden. Vi känner ingen, vi känner inte igen några ställen än de platser vi tidigare besökt och den mest lämpliga platsen att ta med sig Minelle till är begravningsplatsen, bara det är ju sorgligt! Vi bor i en lägenhet som i sig är extremt begränsande med housekeepers som är de mest sura tanterna jag någonsin stött på, så nu känner vi bara att det får vara nog.
Vi vill härifrån nu.
 
Men om jag ska säga något som får oss att hålla oss starka så är det ju Minelle och Nomie! De båda två mår bra och leker förfullt om dagarna med varandra. Hos Minelle ser allt jättebra ut fortfarande och hon har sådan energi, medan Nomie utvecklas i en rejser fart! Hon både sitter själv numera och kryper vilket är helt magiskt att se! Dagarna ägnar vi åt dem och om kvällarna är vi måna om att försöka ta hand varandra. Det är ändå tur vi har varandra. Utan Marcus har jag nog gått in i väggen för länge sedan. Hans positiva tänk och energi är smittsam och han får mig fortfarande att skratta när jag mår som sämst. Jag hoppas jag gör detsamma för honom dock, ibland känns det som energin som är kvar hos mig inte kommer räcka till att lyfta huvudet från huvudkudden på morgonen, men det är hoppet som håller i antar jag. Hoppet om att få komma hem.
 
Jennyfer

Fina ni! Vad starka ni är!! Jag förundras över hur ni fortfarande orkar. Så sjukt starka och jag tycker de är så fint att se hur ni hela tiden stöttar varandra & aldrig tappar modet! 💜 Ni är båda fantastiska människor & förebilder. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni snart får åka hem, och att allt fungerar som det ska med Minelle!! Kämpa på. Ni fixar allt! Kör ända in i kaklet nu! Snart är ni hemma! All styrka & omtanke till er i denna jobbiga stund!

Kickan

Snart är ni hemma, ni är så starka och har sån kämparglöd hela familjen. Kan tänka mig att det börjar bli jobbigt att bara vänta på besked att få åka hem.
Hpppas det inte dröjer länge till nu innan ni får flyga hem till era nära och kära ❤❤😘

Hanna

Håller tummar och tår att det löser sig så att ni snart får komma hem!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress