4 September 2017 kl 14:00 fick vi gå ut med Minelle för första gången efter att ha varit isolerade i en glasbur i 7 veckor!
Känslan var minst sagt MAGISK! både för oss och Minelle. Hon var så glad genom hela promenaden, likaså vi, men en timma gick så galet fort. Vi mötte upp Minelles mormor och lillasyster och gick längs en skogsväg och tillbaka.
(Delat delar av promenaden på instagramhändelserna)
Vi fick inte gå för långt bort från sjukhuset då hon fortfarande är uppkopplad till en medicin via hickmankatetern som inte går att "pausa". Men det gick bra ändå.
 
 
Idag blir det antingen en eller två timmar vi får befinna oss utomhus igen och vi tänkte att vi kanske ska ta oss till en lekplats där hon får gunga en stund, men vi får se till att sprita gungan ordentligt innan hon sätter sig i den och sedan göra detsamma med hennes händer efter gungandet. Det kanske låter extremt men hon är fortfarande i ett väldigt känsligt stadie mot både bakterier och virus, så vi måste vara väldigt försiktiga och noggranna med allt hon rör vid. Är det så att det är många barn där får vi ta det en annan dag helt enkelt. 
 
Men hur ska jag med ord kunna beskriva känslan att få ta med Minelle ut första gången, hmm, åh jag vet faktiskt inte. Eller jag kanske kan jämföra med en sak troligtvis alla gjort i livet, nämligen tävlat om vem som kan hålla andan längst. Tänk att du hållt i, av ren envishet, de sista sekunderna i tävlingen och du bara känner att du måste ge dig, men bara för att du vill vinna håller du ut i några extra sekunder?! Tillslut känner du nääää nu ger jag mig!! Och du tar första andan luft och sedan pustar ut. Där har vi känslan!! Nästan så! Sådan befrielse! Ja! En befrielsekänsla var vad det kändes som. Och som extraknäck visade det sig att den du tävlat mot gav sig sekunden före så du vann tävlingen (!)
Underbart var det och som vanligt gjorde ni också upplevelsen bättre genom att slänga iväg en hälsning om hur ni glada ni är för vår skull!!
Tack för det!❤️
 
 
Igår låg hennes celler på hela 2800 och allt ser jättebra ut såsom hud, matlust, leklust osv. Allt känns så rackarns bra och vi är förväntansfulla på livet och vår framtid. Jag måste medge att vi nästan varjedag frågar läkarna om när de tror att vi får åka hem och jag har en känsla av att de börjar tröttna, vi kan inte hjälpa det, vi längtar hem såå himlans mycket nu! Men vi får nog ha lite is i magen ett tag till, det får ta sin tid, det viktigaste är att allt är så säkert som möjligt för Minelle innan vi belastar henne med en flyg/bilresa hela vägen hem till Sverige. Det är när allt går bra man börjar drömma och längta, men jag har sagt det förr, den som väntar på något gott väntar aldrig länge!
 
Glöm inte hjärtklicka❤️
Linda

Ett par eller några månader till kanske känns som jättelänge just nu men det är inte så om ni får en frisk tjej för resten av hennes liv. Jag tycker att du verkar väldigt klok som inser att det är bäst för Minelle att vara kvar i Tyskland tills hon är starkare och orkar att åka. En fråga, när får Minelle träffa och krama på sin lillasyster igen? Jag såg att dom sågs utomhus och Minelle såg så glad ut över att se sin syster.

Svar: Men tack snälla fina!!
Ja! Kul att du frågar!
Nomie, alltså Minelles lillasyster, fick rota vaccinet för tre veckor sedan och kan därför smitta inom de fyra första veckorna. Sen är Nomie fortfarande väldigt liten och har större risk att dra på sig typiska småbarnsförkyldningar och andra sjukdomar som smittar. Så både vi och läkarna tycker det är onödigt att låta de kramas och pussas i första taget. Inte ens vi får pussa henne på munnen än, bara ibland på kinden. Men som tidigast kanske om några månader..
❤️
Aysu Frohm

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress