I fredags fick ännu ett barn lämna avdelningen för att börja bo utanför sjukhuset. Det har sedan vi flyttat upp hit varit tre familjer som återvänt till sina hem med "friska" barn! Det är så härligt och hoppfullt att se! Tänk vad dessa familjer har gått igenom, vilka rädslor, vilka känslor de tampats med innan de gav sig in i en så allvarlig transplantation på deras barn. Och det känslorna hade jag aldrig kunnat begripa om jag inte hade upplevt allt själv. 
 
Tänk att du står öga mot öga med döden och det enda alternativ du har är att utsätta ditt barn för det värsta. Du vet att du kommer kämpa ända in i det sista, men längs vägen letar du liksom efter anledningar, man letar efter svar men får inga svar och håller nästan på att tappa förståndet. Men just då ser du den minsta förbättring och där stannar både tid och rum upp. varken svaren på frågorna eller all smärta du gått igenom spelar någon roll då allt blir på något sätt värt det.Allt kommer i slutändan vara värt all smärta och all sorg.
 
Vilka kämpar, vilka krigare, vilka hjältar barn är!
Jag blir så imponerad vilka smärtor de klarar av och det minsta bättre de känner sig så bjuder de på ett leende och visar leklust, smälter inte hjärtat då så vet jag inte vad som gör. Och den lyckan denna (10 åriga) flicka visade i fredags, dagen hon lämnade avledningen, den lyckan kommer nog aldrig suddas bort från min näthinna. 
 
 
 
Minelle mår fortsatt bra!
Cellerna ligger fortsatt på en stabil nivå (1700 idag) dock kommer det och går några hudförändringar (röda utslag) men inte likt de utslag från hennes sjukdom, utan mer som ojämna röda prickar lite här och var i olika storlekar. Dessa kunde ha många olika anledningar och eftersom det händer så mycket i hennes kropp just nu så kan kroppen reagera på olika sätt, detta kan vara ett sett som hennes kropp vill signalera att något händer. Det är inte i närheten av GVH-utslag utan mer som släta röda ojämna märken. Man kan som förälder inte undgå från att bli orolig även om specialistläkarna kommer med logiska svar, så igår och idag har nerverna varit lite på topp igen. Men!!
(jag börjar gilla det ordet igen)
Vi har fått ännu en god nyhet, mina damer och herrar!
Den goda nyheten är att vi, redan nästa vecka, troligtvis kommer få ta vårt första steg utanför buren med Minelle!
Wooohooo!!!
Ett steg närmare hemgång!!
Ett steg närmare att nå toppen av berget!!
Ett steg närmare ett friskt liv med båda barnen samlade under samma tak!
 
Hoppas ni haft en fantastik helg!
 
Glöm inte hjärtklricka!❤️
Hanna

Vad glad jag blir över att läsa det här inlägget! <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress