Det är märkligt hur rädd man kan bli som förälder, en oro som liknar ingen annan. En övermäktig, oändlig kärlek som förgyller hela ens existens är mitt barn för mig och att  veta att det lider av en dödlig sjukdom som kräver starka behandlingar, operationer och dagliga mediciner tar av min energi men stärker min kärlek för henne. Jag är rädd och tacksam på samma gång att vi lever år 2018, tacksam för att forskningen kommit så pass långt så de kan rädda mitt barn, men så rädd för att den inte kommit tillräckligt långt för att säga vad hon lider/led av. 
 
Vi sitter fortfarande inne på vårt rum inne på barncanceravdelningen, barn med droppställning släpandes efter sig, barn utan hår, trötta föräldrar som kämpar ur sig ett ”hej” möter man i korridorerna här. Det skär så i hjärtat att se att det är så många som kämpar för ett liv medan det är så många som tar det för givet. För inte för så längesedan var vi där de är och kämpade med nöd och näppe för att få med vår dotter hem frisk och för att få ett så normalt liv vi bara kan få, ett friskt liv.
Vi är nära nu, vi når snart vårt mål! Och så snart vi når vårt mål vill jag ge tillbaka, jag vill ta med Minelle och förgylla andra barns tillvaro på sjukhus, andra familjers tillvaro på sjukhus. Kanske kan hon bli deras sjukhuskompis, kanske kan jag bli en axel att gråta mot, jag vet inte. Men jag vet att jag vill göra något för andra i liknande situation. Det är lätt att säga att man finns för en annan människa via sms eller telefon, men att fysiskt  finnas i samma rum är en helt annan sak. Att få gråta mot en axel, att få prata ur sig allt man varit med om eller bara känna att det finns fler som varit med om liknande situationer och som ställer upp, det är terapi och det är just det många behöver. Saker är fint att få men det fyller inte ut vad en människa fysiskt kan ge en annan människa. Jag tror många känner sig väldigt ensamma och utlämnade i sina situationer speciellt om man har  varit på sjukhus en längre tid och inga besök får, då ser man världen rulla på utanför sjukhusfönstret medan livet helt har stannat upp för en själv innanför dessa fyra väggar. Sköterskor som kommer och går, man sitter och räkna minuter till läkarna ska kika in för att få svar på sina frågor och en ständig längtan hem till en normal vardag. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med denna texten, men det tar så på mitt hjärta att vara tillbaka på sjukhus. Jag ser allt med helt andra ögon nu efter att ha haft tid att läka i någon månad på hemmaplan. Jag ser mig själv i mammorna som går i korridorerna, jag påminns om vårt förflutna när jag återigen ligger över i ett sterilt sjukhusrum..
Fy fan va livet är orättvist!
Och JÄVLAR vilka små kämpar det finns på dessa ställen likaså stora kämpar såsom föräldrar som dras med i en känslostorm när ens barn drabbas av någon allvarlig sjukdom.
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress