Godmorgon!
Både Marcus och barnen sover fortfarande, och jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Jag har känt mig nedstämd några dagar, kanske tillochmed upp till en vecka! Jag vet inte om det är för att jag nu börjar inse allt vi varit med om eller om det blir för jobbigt att vara såhär isolerad när allt och alla är inom räckhåll men ändå kan vi inte göra något med någon.. eller om det bara är en vårdepression eller slutligen om jag vill så pass mycket med mig själv nu, att börja jobba med drömjobbet, komma in i en ”normal” vardag och nå en hälsosammare livsstil.?!f
Jag vet helt ärligt inte, men jag tror det är något av dessa som får mig att känna mig nedstämd. Jag har ju som ni vet börjat träna och det i sig börjar bli väldigt roligt och avslappnande att få komma hemifrån en stund och ro om sig själv, men träning borde man väl ändå få endorfiner av?! 
Ush jag vet, jag borde bara vara lyckligast i världen just nu när jag har båda mina flickor hemma under mina vingar, vilket jag givetvis är, men något tynger mig men jag kan inte sätta ord på vad. 
 
 
 
Våra dagar ser ungefär likadana ut sällan något som ”sticker ut”, jag längtar sååå till att Minelle ska kunna leka med andra barn ((på riktigt)). Nu har det varit så himla kallt ute de senaste veckorna, så det blir inga långa stunder ute med lek, isoleringen blir därmed betydligt jobbigare. Det har gått an fram till nu och vi har myst i mängder och lekt massor, men nu vill jag att det ska hända något, jag börjar nog bli trött på att sitta hemma hela dagarna.. Tror även barnen hade behövt en förändring.
Jag längtar till vår och sommar nu så vi kan vara ute hela dagarna!!
 
Hoppas ni får en fin dag och jag lovar att försöka hålla humöret uppe!
Kärlek till er!
 
Hej UNDERBARA NI!!
Alltså FÖRLÅT! Jag vet att jag har varit frånvarande från både bloggen och instagram och jag får helt ärligt dåligt samvete för att jag inte hunnit uppdatera er om läget med Minelle och jag vet att många av er undrar, så här kommer en uppdatering!
 
Minelle mår JÄTTEBRA! Allt rullar på hur fint som helst och alla värden ser bra ut, T-cellerna har tillochmed ökat yttepyttelite men ändå, det går åt rätt håll! Vi är så himlans glada och njuter av livet till tusen! OM jag ska nämna något som skrämmer oss en aning är ett värde man förkortar till NK. Detta NK-värdet ska efter en stamcellstransplantation helst inte överstiga 50% av Minelles egna celler som läkarna i Göteborg sa till oss senast vi var där, men så fick vi ett samtal härom veckan och värdet låg på 78%. Detta gav mig och Marcus en klump både i halsen och magen på samma gång eftersom risken ökar för henne att få ett ”återfall” (alltså att hon får tillbaka sin sjukdom) desto högre procenten är desto större är risken. Jag tror ni förstår! 
Men Göteborg har talat med deras kollegor i Tyskland och de var inte oroliga sålänge hon inte visar symtom på sin tidigare sjukdom som ni ju vet var feber och utslag.
 
Idag har vi fortfarande ett läkarbesök i veckan på sjukhus och vi har hemsjukvård en dag i veckan, plus att vi fortfarande åker till Göteborg en gång i månaden. Som många kanske hört på nyheter och liknande så har mässlingen spridits och många har insjuknat just på Drottning Silvias Barn och ungdomssjukhus, så vi frågade om det var okej att ta samtalet via telefon istället och proverna i Jönköping och skjuta upp besöket. Det kändes himla onödigt att ta risken att åka dit (även om den var väldigt liten, så vill vi inte riskera någonting) OM det går och det gick givetvis bra!
 
 
 
Som några av er kanske har sett eller hört mig säga så har jag börjat att fokusera på mig själv och MITT välmående lite också, eller ganska mycket om jag ska vara ärlig. Det tar upp väldigt mycket av min tid och mitt fokus, så bloggen och instagram har faktiskt hamnat lite i andra hand, jag vill ju hinna med mina barn, de är prio ett!
Jag har i samband med min viktresa startat en youtubekanal där jag vill kunna motivera andra och mig själv till att nå våra mål och jag tror detta är ett väldigt effektivt sätt att göra det på. Dessutom känner jag att man får lära känna mig på en helt annan nivå. Jag är extremt ovan vid att sitta och prata med en kamera, att skriva är så mycket lättare för mig, så det blir lite stelt kan jag tycka, men jag gör verkligen så gott jag kan och ju mer jag filmar desto mer mig själv kommer jag nog våga vara! 
Hoppas ni inte är allt för ledsna på mig, jag ska försöka bättra mig!
Trevlig kväll!
 
Hej på er!
Hoppas allt är bra med er, vi mår super hela familjen trots lite småförkylningar!
 
I detta inlägget tänkte jag dela med mig av något som JAG kämpat med hela livet, nämnligen vikten.
 
Förr, alltså innan mina två barn, strävade jag efter att se ut som pinnsmala modeller och mitt mål var att väga 55 kilo när jag vägde ynka 60-65 kilo. Idag efter två graviditeter har mitt mål ändrats en aning, även om mitt BMI ligger på 55 kilo! 
Jag har efter mina graviditeter ökat väldigt mycket i vikt och idag hamnar vågen på siffror som får mig att gnugga ögonen en extra gång för att förstå hur mycket det är, vilket har sänkt både mitt självförtroende och fått min självkänsla att försvinna. Det jobbiga är inte att var tjock ( eller överviktig, kalla det vad ni vill) i vardagen, utan det jobbigaste är när man ska få på sig sina gamla kläder och inget passar. Det är också väldigt jobbigt att må dåligt över sin vikt när man väl ska iväg på något, eller ska träffa någon, eller som för någon dag sedan när vi var på spa och jag blottade nästan hela kroppen för okända personer. Tankar som { Om inte ens jag kan se mig själv i spegeln eller på bild längre, hur ska jag då ha modet till att kunna visa mig för andra? } Som tur är har jag en personlighet som inte bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig, men trots det känner jag mig grymt obekväm i min nuvarande kropp.
 
Dessa bilder är jag från förr när jag bantade och tränade för en smalare kropp!
 
 
Jag ser tillbaka till dessa bilder då jag strävade efter en perfekt kropp på 55 kilo, medan jag nu kan tycka att jag då redan var perfekt! Att jag inte var nöjd där och då får mig att må illa((!!)) Jag vill inte att det ska framstå som om jag är i någon form av kroppshets utan jag vill just nu bara må bra och orka mer, men framför allt vill jag trivas i mitt egna skinn!
DÄRFÖR...
Därför har jag tänkt göra något åt det här och det med en rivstart. Jag tänkte att jag skulle anmäla mig till ett kost och träningsprogram på 12 veckor som ska följas till punkt och pricka. Men för att utmana mig själv ytterligare tänkte jag att jag skulle spela in varje dag på film, mina måltider, mina träningspass och lite hur jag känner för varje vecka som går, kanske tillockmed att jag avslöjar siffror i dessa videos... jag vet inte!
-Hur kan vi ta del av denna resan då, tänker ni!
Jo, jag tänkte att jag ska starta en youtubekanal för er och för andra som vill bli inspirerade till att gå ner i vikt! Vad tror ni om detta?! Är det något ni skulle vilja hänga med på?
 
Jag behöver verkligen det här nu!! Jag vill det här! Jag ska ta mig i kragen och jag tror att jag tillsammans med er kommer klara det galant!
Är ni med mig?!