Godmorgon!
Både Marcus och barnen sover fortfarande, och jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Jag har känt mig nedstämd några dagar, kanske tillochmed upp till en vecka! Jag vet inte om det är för att jag nu börjar inse allt vi varit med om eller om det blir för jobbigt att vara såhär isolerad när allt och alla är inom räckhåll men ändå kan vi inte göra något med någon.. eller om det bara är en vårdepression eller slutligen om jag vill så pass mycket med mig själv nu, att börja jobba med drömjobbet, komma in i en ”normal” vardag och nå en hälsosammare livsstil.?!f
Jag vet helt ärligt inte, men jag tror det är något av dessa som får mig att känna mig nedstämd. Jag har ju som ni vet börjat träna och det i sig börjar bli väldigt roligt och avslappnande att få komma hemifrån en stund och ro om sig själv, men träning borde man väl ändå få endorfiner av?! 
Ush jag vet, jag borde bara vara lyckligast i världen just nu när jag har båda mina flickor hemma under mina vingar, vilket jag givetvis är, men något tynger mig men jag kan inte sätta ord på vad. 
 
 
 
Våra dagar ser ungefär likadana ut sällan något som ”sticker ut”, jag längtar sååå till att Minelle ska kunna leka med andra barn ((på riktigt)). Nu har det varit så himla kallt ute de senaste veckorna, så det blir inga långa stunder ute med lek, isoleringen blir därmed betydligt jobbigare. Det har gått an fram till nu och vi har myst i mängder och lekt massor, men nu vill jag att det ska hända något, jag börjar nog bli trött på att sitta hemma hela dagarna.. Tror även barnen hade behövt en förändring.
Jag längtar till vår och sommar nu så vi kan vara ute hela dagarna!!
 
Hoppas ni får en fin dag och jag lovar att försöka hålla humöret uppe!
Kärlek till er!
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress