21 november 2017

Min psykiska ohälsa

Allmänt

Minns ni att jag fick några panik/ångest attacker i Tyskland där känslan av illamående och panik kom från ingenstans?
När jag tänker tillbaka på hur jag mådde och hur reaktionerna artade sig, så kan jag med facit i hand säga att jag var nära på att totalt tappa kontrollen över mig själv.
 
Det kanske inte är lätt för er som inte har barn att relatera till hur jag känner/kände, men tänk er att dagligen vara nervös och orolig över att förlora någon som du älskar oändligt och du får olika besked varje dag om huruvida läkarna tror att allt kommer gå. Få positiva besked ena dagen och sämre besked andra. Allt vi varit med om har varit och är en förälders VÄRSTA mardröm och man önskar ingen skulle behöva gå igenom det vi gjort. På något vis tror jag vi ändå kommit väldigt lindrigt undan psykiskt, dels för att vår dotter fortfarande lever, men också att vi ständigt försökt att sudda bort alla våra negativa tankar och känslor. Vi har pushat varandra och sagt att vi inte får låta våra negativa tankar ta över. Så fort jag eller Marcus sagt "Jag är rädd, älskling" så har den ena alltid fått den andra att tänka positivt, försökt påminna varandra om att "Minelle ÄR stark, hon KOMMER klara det här!" Det har nog hjälpt oss att inte gå allt för djupt ner i de där farligt, negativa tankarna som kunde lett till att, iallafall jag, hade mått betydligt sämre och tappat kontrollen.
Men stödet Marcus givit mig och det stöd jag varit för honom har nog varit A och O! Sen har vi också en enorm glädjespridare att tacka för hur vi mår idag, vår lilla Nomie! Hon, i sin ovisshet, har alltid varit glad och varit den som fått oss att tänka på annat, vilket haft en stor betydelse i vårt psykiska mående.
 
 
 
Idag mår vi jättebra både Marcus och jag! Vi har haft några gånger vi känt rädslan hugga till i magen och ångesten åter kommit om nätterna och stressiga situationer ska vi inte tala om, men inget som dykt upp under den senaste veckan. Vi känner en enorm lycka och vi har inte känt någon rädsla den senaste tiden. Däremot är man självklart orolig, oron lär nog aldrig försvinna om att något kan hända närsom helst. Därför är vi eller vi har blivit, duktiga på att leva här och nu, vi försöker ta tillvara på alla stunder med varandra.
 
 

16 november 2017

Efterkontroller

Allmänt

Hej på er mina fina, trogna följare!
Jag ser att ni är inne och kikar efter nya uppdateringar men jag är ärlig och säger som det är, jag har verkligen bara känt för att njuta av vardagen lite och alltså låtit bloggen vila lite mellan varven. Jag vill liksom bara njuta och hinna i kapp med allt som blir väntandes nu när vi har två barn, vi hinner inte på samma sätt som tidigare när vi bara hade ett barn. Plus då att en av dom är sjuk och man ständigt måste komma ihåg medicintider och mattider, mattider för att vi vill få upp Minelles vikt lite. Snart är Nomie ikapp henne och det skiljer ett och ett halvt år på dom, ni kan ju tänka er va smal hon är!
 
Hursomhaver så var vi på Ryhov en sväng i dag! Som vanligt kikar läkaren in och pratar med oss till en början och frågar hur allt går hemma och om vi har några frågor eller funderingar, just idag hade vi inga, så hon gick snabbt över till kontroller. Hon kikar igenom handflator och fotsulor, tittar på övriga huden, lyssnar på hjärta och lungor. Och jag vill berätta hur detta hår till för oss. Ni har garanterat varit på läkarkontroller någon gång i era liv då vet ni ju att läkare använder sig av stetoskop när de lyssnar på hjärta och lungor och trycker den runda delen mot magen, bröstet och ryggen, men inte med/på vår dotter inte!! Vår lilla smarta tjej vet nämnligen nu precis vad man gör med en sådan, så när läkaren sätter på sig stetoskopet tar Minelle bestämt den runda plattan och för den mot magen för att läkaren ska lyssna. Sen gör hon likadant när de ska lyssna på hjärtat, då för hon den upp mot bröstet och när det är dags att lyssna på ryggen (lungorna) så får läkaren tillbaka den!
Hur härlig är inte hon?!
Jag blir så stolt!!
Allting såg fint ut och lät bra så inga nyheter på det planet!  Sedan efter läkarkontrollen eller egentligen innan kontrollen kommer en sköterska in och tar blodprover och efter läkaren kommer sköterskan in igen för saturationsmätning, vikt och blodtrycksmätning. Idag fick hon dessutom Immoglobelin dropp, vilket man ofta har låga halter av och får "påfyllt" via dropp efter en transplantation. Detta tog i sin tur ca 2 timmar, så sammanlagt var vi nog på sjukhuset i 3,5 timma idag. Men annars ska dessa kontroller inte ta så lång tid, utan man börjar redan tänka på att minska våra sjukhusbesök från två gånger i veckan till en, men det skulle dröja några veckor till verkar det som.
 
 
 
Vi fick inga provsvar idag från Göteborg, de hade inte hört något från labb ännu antagligen, så det dröjer förmodligen till imorgon. Däremot hade Göteborg önskat att Jönköping skulle ta lite prover på Marcus utifall att Minelles egna celler börja "ta över" (tror vi). För om det är så att det har ökat mer än de 10% av 100% (som det var uppe på för några veckor sedan) så kan man alltså "fylla på" med mer av Marcus stamceller så de ska "schasa iväg" hennes celler igen och "erövra".
Haha vilken förklaring men hoppas ni fattar!!
 
Nu ska jag sätta mig i soffan efter en fullspäckad dag och leta inspiration för en födelsedags tårta till Minelle, för på lördag blir hon TVÅ ÅR!!!!
 
 
 
Hoppas ni har en FANTASTISK lördag!
Våran är det iallafall!
Den är det varjedag vi får spendera hemma. Jag och om jag inte misstar mig så känner även Marcus en enorm tacksamhet över allt, allt vi tidigare tog förgivet är liksom inte givet längre. Vi måste leva här och nu och det gör vi, därför halkar mycket efter såsom disk, städ, tvätt, men vi gör så gott vi kan! Vi har inte heller hunnit träffa alla våra vänner, dels för att det är svårt att veta hur och var man ska träffas, sen är det ju det här med när också. Men vi jobbar på att försöka ses för vi har saknat alla sååå mycket!!
 
 
Men nu ska vi träffa flickornas fastrar och bara umgås hela kvällen och mysa!!
Ha nu en fortsatt fin helg!