Ja, då var det dags!
Efter många möten och underskrifter på papper om att vi godkänner allt de där som kan hända under en transplantation så var äntligen transplantationen igång!
Hon skulle ständigt vara uppkopplad till saturationsmätaren, blodtryck togs regelbundet, likaså regelbunden temperaturmätning.
Som ni ser var hon väldigt svullen en period av all kortison hon fick under det tidigare skovet.
Det var många slangar kopplade till hennes infart som låg i den orangea rektangulära frigolithållaren som ligger bredvid hennes ben. Ett tag var den det dubbla lång, jag hittade dock ingen bild på det. Men då hade hon drygt sex eller sju olika mediciner in på samma gång. (Även på denna bild extremt svullen av all kortison)
Hon var också väldigt trött en period och sov bort stora delar av dagen. Den tid hon var vaken tittade vi mest på film och läste böcker och sjöng, men hon hade alltid en liten tid på dagen då hon ville leka så vi gjorde verkligen så gott vi kunde för att hon skulle ha de så bra som möjligt utefter omständigheterna.
Tiden sprang iväg och vi hade varken koll på tid eller rum. Än idag har vi svårt att hålla koll på dagar, tiden springer iväg och dagarna susar förbi snabbare än någonsin. Nu var hennes immunsystem nästan helt nollat av alla cellgifter och det var nu det var dags att ge Marcus stamceller till henne.
Dag 0
Marcus hade tidigare samma dag blivit nedsövd och donerat sitt benmärgsblod till sin dotter, här ser ni allt blod/stamceller som räddat livet på vårat barn.
Här efter gick allt lika fort om inte fortare! Minelle började pigga på sig och vi fick inom kort en extremt glädjande nyhet.
Det hade blivit en såkallad Take!
Stamcellerna hade hittat rätt och de hade sett tecken på en ökning för första gången!!
Lyckan var påtaglig och tårarna gick inte hålla inne!!
Nu vänder det!
Inte många dagar efter, kanske någon enstaka vecka, (jag minns inte om jag ska vara ärlig) så började håret falla av. Vi tog omgående beslutet av att skona oss från känslorna som skulle förekomma om vi inte rakade av det, så redan dagen efter hade hon inget hår kvar.
Men det var det minsta vi kunde sörja över just nu! Det kommer ju tillbaka, och jag menar hur sööööt blev hon inte utan hår då?! 
 
Men dagar gick, veckor passerade och lite fram och tillbaka fick hon medicin för att vidga luftvägarna som hon var så duktig på att ta. Det var lite läskigt till en början men mot slutet ville hon hålla i den själv.

 
Under denna perioden spenderade Nomie hela sina dagar med mormor. Det är henne vi har att tacka för att vi båda två kunde finnas för Minelle på sjukhuset.
Lyckan var total samtidigt som man ständigt gick på tå, det kunde hända så mycket olika saker såhär tidigt efter en transplantation, men målet var hela tiden densamma och är densamma fortfarande! 
Vi ska hem till Sverige med en frisk tjej!
Hon blev gladare och gladare för varjedag som gick, glädjen gick hand i hand med hennes välmående!
Och det dröjde inte länge nu till vi första gången fick...
GÅ UT! 
En timme första veckan!
En timme blev två, två blev tre och tre timmar blev fyra..
Det dröjde inte länge till hon ville börja gå och springa omkring själv.
 
Oj va lycklig hon var!!
Likaså vi!
Gunga fick hon göra varjedag!
Sen gick det inte många dagar till hon fick omfamna sin mormor igen!
 
..och leka med sin syster.
 
Nu håller vi fortsatt våra tummar och vi ber varjedag för att resterande tid ska gå fortsatt lika bra och att vi snart får återvända hem till vårt fina, fina Sverige!
 
Glöm inte hjärtklicka ❤️
 
Ni är så fina och så stöttande, tack för all styrka ni delar med er av vi uppskattar VERKLIGEN allt, allt, allt!
 
Idag har febern suttit i som en envis åsna, den totalt vägrat att ge med sig. Så fort febern stiger ges något febernedsättande, febern går ner, stannar på 38,5 och vänder uppåt lika snabbt som den går ner. Samma visa har upprepats hela dagen idag och nu till kvällen togs beslutet om att ge ännu mer kortison. 
Under samtalet med läkaren idag berättade hon att de misstänkte någon bakterie eftersom febern brukar arta sig såhär om så fallet är, men vad/vilken vet de ännu inte. Antibiotika  får hon redan varjedag i förebyggande syfte, så förmodligen blir det eventuellt en påfyllning av ännu en antibiotika.
 
Imorse var jag iväg på BVC besök med Nomie som fick sitt andra vaccin mot Rotavirus samt en av sprutorna i benet (den andra sprutan får hon vid nästa besök). Allt gick bra där, hon grät utan tårar i några sekunder sen var det inget mer med det. Vi fick lite febernedsättande med oss samt en termometer utifallatt hon skulle börja febra.
Det är lite känsligt med Rotaviruset eftersom det kan vara smittsamt och eftersom Minelle är extremt känslig mot allt nu så trodde vi det inte var rätt tillfälle att ge henne det just nu, men tvärt om!
Minelle och Nomie kommer förmodligen inte träffas de närmsta tio veckorna och det är som mest smittsamt de första fyra veckorna. Eftersom de är ifrån varandra tyckte läkarna det var ett ypperligt tillfälle att ge det till henne nu så hon är skyddad.  
Smittan ska tydligen inte följa med i kläderna om vi inte fått Nomies avföring på oss, vilket vi isåfall skulle märka och duscha och byta kläder om det hände. Annars var det lugnt så länge vi håller en bra handhygien och det kan jag lova att vi har. Händerna tvättas upp till armbågarna ex antal gånger per dag och spritas nog upp till femtio gången om dagen, om inte mer!
 
 
 
Som många av er har sett så har Minelle inget hår kvar. Vi valde att raka av det för att slippa känna sorg över det varje dag till allt är väck och plocka tuffs efter tuffs, då kändes det bättre att göra sig av med allt på en gång och sörja över det där och då och sen gå vidare.
Men jag ska säga er en sak!
Min sorg över hennes hår var extrem innan håret var avrakat, jag grät över att hon inte skulle få behålla de där vackra guldlockarna (eller att jag inte fick behålla dom). Men när vi kom på morgonen och jag såg henne fälldes inte en enda tår, jag insåg plötsligt att va fasen är lite hår om hela hennes sjukdom försvinner? Det växer ut! Hon är så jädrans söt ändå! Och så förbaskat stark!
Vi upprepade flera gånger hur fin hon hade blivit och hur söt hon var i sitt nya hår. "Men Minelle, var är ditt hår?" Frågade vi och hon pekade på huvudet med sitt lilla söta pekfinger, bakom tutten såg vi ett leende och så sa hon däää, med sin hesa röst!
UNDERBARA UNGE!
Om ni frågar mig nu, så känner jag inte sorg över håret längre, det var bara ett hinder att ta sig över, en stor ramp att klamra sig förbi och vi lyckades! Precis som vi ska lyckas att bekämpa denna sjukdom och ta oss genom denna tuffa tid vi lever i nu. 
 
Jag önskar aldrig något barn någonsin skulle behöva lida på något sett. Så oskyldiga små liv som bara ska behöva bekymra sig om vad de ska leka med härnäst ska inte behöva tampas med hemska sjukdomar! Livet är allt orättvist, men jag säger SKAM DEN SOM GER SIG som mina sista ord i detta inlägg!
 
Glöm inte hjärtklicka❤️
Nu blir det två täta inlägg men tänkte kort uppdatera vår nya information vi precis fått!
 
Det var enligt läkarna förväntat att Minelle skulle "febra" som hon gjort idag, men inget man kunde förutsäga eftersom hennes sjukdom är så ovanlig. Som det ser ut nu kommer man fortsätta med antikropparna även imorgon,  sen är det två dagars vila.  Om man väljer att fortsätta med Kineret (anakinra) är helt och hållet upp till om febern sitter kvar eller inte. Tanken är att man ska ta bort kinereten (anakinra) helt när man startar med cellgifterna på måndag.
 
Angående rotaviruset på Nomie var det ingen fara sålänge inte Nomie och Minelle möts under en sex-veckors period efter transplantationen. Eftersom vaccinet ska ges den 14 augusti och Minelle transplanteras den 7-8 augusti är det alltså ingen fara.
 
Önskar er en fin kväll!
 
Glöm inte hjärtklicka❤️