Idag ringde SOS International mig och ville ha våra passuppgifter så att vi redan imorgon eftermiddag eller på tisdag ska få flyga hem till Sverige. Visst är vi extremt lyckliga över saken och får fjärilar i magen av bara tanken att vi kanske redan imorgon får flyga hem. Men, så kommer vi till det att ända sedan dagen vi kom hit märkt att både Göteborg och Tyskarna varit usla på att kommunicera sjukhusen emellan.
 
 
 
Nu på kvällen gick jag tillbaka till sjukhuset med Minelle för nattning, men innan det så stötte jag på sköterskan som jobbade för oss ikväll och berättade om att SOS Internatinal jobbar på att boka oss ett akutflyg till imorgon eventuellt på tisdag. Men reaktionen jag får är att sköterskan tappar hakan ända ner i golvet och ögonen uppspärrade fram till hon börjar skratta och skaka på huvudet och säger att inga läkare på avdelningen hade hört om att det var planerat hemresa såhär tidigt. Hon sa att de visste att det skulle ske inom de närmsta dagarna, men inte såhär tidigt. Så hon går direkt till telefonen och ringer en av överläkarna och berättar hur läget ser ut, och hon i sin tur ber henne skriva ner hennes direktnummer till MIGJAG ska vidarebefordra meddelandet om att läkarna i Göteborg ska ringa henne imorgon på morgonen klockan åtta.....??!!
Så här har det varit hela resan ska jag tala om för er!! Vi har varit mellanhanden och berättat vad Sverige sagt till oss till tyskarna och tvärt om genom nästan hela vår vistelse här!! Det känns så oseriöst och oproffsigt så det inte är sant! Att de dessutom vid ett tillfälle ville lämna över beslutet om vart transplantationen skulle äga rum, i Sverige eller här, efter att vi blivit nerskickade var HELT OTROLIGT! Där satte både Marcus och jag ner våra närvar och sa att det inte är upp till vad vi vill utan det är något läkarna emellan bör ta beslutet om!  Vart är bäst för min dotter att få vård borde de veta om, inte jag!
 
Men tillbaka till saken, så verkar det som vi ska resa imorgon (som ni förstått) så vi har packat och städat i oändlighet idag och det är många väskor att dra med sig hem även om jag lämnar kvar en hel del leksaker och kläder till sjukhuset! Phuu!! 
Jag känner hur nervös jag börjar bli inför vår hemresa, men jag hoppas verkligen innerligt att detta är rätt beslut och att vården hemma i Sverige lyckas ta över Minelles fall utan några komplikationer.
Just nu väntar vi att SOS International ska ringa tillbaka till oss och säga om resan blir imorgon eller på tisdag.
 
Hörrni ha en fantastiskt start på veckan imorgon och
 
Vi är nere i en svacka jag och Marcus. Vi båda hade fått upp förhoppningarna om att vi skulle fått åka hem denna veckan, men varje dag som går hoppas vi och väntar vi på något nytt svar, men fortfarande får vi inget nytt sagt till oss. Vi ringer Göteborg och är på dom och vi försöker luska lite i om sköterskorna här har hört något från överläkarna läkarna som jobbar på det och som för övrigt knappt tittar in till oss längre. Vi har hört att det verkar vara en pengarfråga i nuläget, men det hoppas vi de visste innan de sa det till oss att vi skulle få åka inom någon vecka hem, med just ett ambulansflyg.. 
Vi båda känner att energin börjar sina och vi känner oss ständigt trötta, det hade gjort sådan stor skillnad om de hade sagt från början att det kommer dröja för dem att lösa det här, än att de för två veckor sedan sa att vi skulle få åka hem om en till två veckor. Denna veckan är andra veckan..
 
Ja, det börjar bli ett himla tjat om vår hemresa.. Det kanske inte är det roligaste att läsa om, men helt ärligt så har jag verkligen inget roligt att tala om. Både jag och Marcus känner att vi börjar bli halvt deprimerade av denna väntan. Vi är så begränsade här i denna staden. Vi känner ingen, vi känner inte igen några ställen än de platser vi tidigare besökt och den mest lämpliga platsen att ta med sig Minelle till är begravningsplatsen, bara det är ju sorgligt! Vi bor i en lägenhet som i sig är extremt begränsande med housekeepers som är de mest sura tanterna jag någonsin stött på, så nu känner vi bara att det får vara nog.
Vi vill härifrån nu.
 
Men om jag ska säga något som får oss att hålla oss starka så är det ju Minelle och Nomie! De båda två mår bra och leker förfullt om dagarna med varandra. Hos Minelle ser allt jättebra ut fortfarande och hon har sådan energi, medan Nomie utvecklas i en rejser fart! Hon både sitter själv numera och kryper vilket är helt magiskt att se! Dagarna ägnar vi åt dem och om kvällarna är vi måna om att försöka ta hand varandra. Det är ändå tur vi har varandra. Utan Marcus har jag nog gått in i väggen för länge sedan. Hans positiva tänk och energi är smittsam och han får mig fortfarande att skratta när jag mår som sämst. Jag hoppas jag gör detsamma för honom dock, ibland känns det som energin som är kvar hos mig inte kommer räcka till att lyfta huvudet från huvudkudden på morgonen, men det är hoppet som håller i antar jag. Hoppet om att få komma hem.
 
Nu börjar det närma sig hemfärd och jag känner mig ivrig, rädd och överlycklig på samma gång, en slags skräckblandad förtjusning!
 
Denna dagen är den vi väntat på så länge, det är en dag jag bara för någon månad sedan knappt trodde någonsin skulle komma. Tänk att gå från att ha ett barn med en sjukdom som kunde ta livet av henne närsomhelst, till att ha nästintill ha en helt frisk tjej med oss hem((!!!)) Rädslan om att något kan hända närsomhelst sitter givetvis fortfarande i, jag menar det är fortfarande extremt färska känslor som inte släpper över en dag. Men jag märker att för varje dag som går så minskar min ångest, paniken och rädslan är inte lika påtaglig som tidigare och jag tror det har att göra med att Minelle bara blir bättre och bättre för varje dag. Det värsta är att det är just det jag är rädd för, att allt går så bra och att jag inte riktigt vågar släppa rädslan om att något fortfarande kan hända. Jag tror hjärnan på någon sätt tror att den inte är beredd på det värsta om den inte ständigt är i försvarsläge..
Oj va luddigt förklarat, men jag tror det är det närmsta jag kan komma i att förklara hur min kropp reagerar. Det är iallafall här rädslan kommer in, att vi snart får åka hem.